SETT: Nymphomaniac en sexuell da Vinci-kod

BETYG: 4/5

Lars von Trier har kallat ”Nymphomaniac” för porrfilm.
Han har tapetserat världen med filmaffischer föreställande skådespelarnas orgasmansikten.
Pr-kuppen har onekligen lyckats. En vän frågade mig direkt om filmen var upphetsande att se.
Ingen hade nog förväntat sig porr från Lars von Trier. ”Detta är givetvis ingen runkrulle” som Monica Anjefelt skriver i Dagens Nyheter i dag.

Den exakta handlingen ska jag skriva så lite jag kan om.
Som Måns Lindman skriver på Onyanserat: ”’Nymphomaniac’ är en utmaning. Ta den.”
Den version av filmen som nu gått upp på svenska biografer är nedklippt, den längre visas på Berlinfestivalen i februari.
Men allt börjar med att en misshandlad Joe (Charlotte Gainsbourg) väcks till liv och tas om hand av Seligman (Stellan Skarsgård). Hon börjar strax berätta om sitt liv från barndom till i dag. Det som präglat hennes liv är sex, på samma vis som den asexuelle Seligmans liv präglats av böcker, fiske och klassisk musik.
I tonåren blir Joe på eget initiativ av med oskulden. Det blir startskottet på den sexuella Odyssée som är hennes liv.

På Fotografiska visas nu David Magnussons utställning ”Purity”. Den visar döttrar som under så kallade ”purity balls” lovat att avstå från sex före äktenskapet. Var och en poserar de med sin far, som under balen lovar sina döttrar att beskydda dem i deras val. Flickorna ska förbi ”rena och leva rena liv innan äktenskapet”. De får alltså inte bli smutsiga.
En pappa vill inte att dottern ska göra samma ”misstag” som honom. Smutsa ner sitt liv som han gjorde. Bortsett från att han är man, som en pappa säger ”Jag vill att min dotter ska vara medveten om att pojkar bara tänker på en sak: sex.” I det samhälle som fortfarande ser killar och män som ofrivilliga sexmaskiner och sexuellt aktiva kvinnor som både horor och sexfantasier kastar Lars von Trier in sin brandfackla. För Joe ber inte om ursäkt, hon svär i stället att aldrig ligga med en och samma man mer än en gång.

En av papporna i ”Purity” menar att renlevnadsbalerna kan ge dagens unga kraft att stå emot grupptryck i vårt våldsamt sexuella samhälle. Ungdomar och sex har alltid varit ett brännande ämne. När musik, tv-serier och film i dag explicit kretsar kring sex riskerar det naturligtvis att ösa bensin på det sexuella grupptryck som alltid funnits på och bland ungdomar och barn.
I vårt samhälle ser vi sexuellt aktiva främst kvinnor men också män som offer, vare sig de har sex för att försöka döva ett olyckligt liv och dåligt psyke eller om de inte ser de större värdena i livet vid sidan av sexet.
De här människorna finns också i ”Nymphomaniac”. Joe gör tydligt att hon inte är en av dem. Hon är ingen sexmissbrukare, utan en stolt nymfoman. Hon lever och andas genom sex. Men vilken plats finns det för henne i samhället när hennes knullande raserar både yrkesliv och det privatliv hon slumpmässigt råkat bygga upp? ”Nymphomaniac” frågar hur mycket man kan åsidosätta för sin egen livsmenings skull. Hur egoistisk får man vara? Eller handlar det ens om egoism när man egentligen inte har något val?

Det förekommer naturligtvis sex i filmen.
Det är en del könsorgan, det är någon penetration, en avsugning, något som ska föreställa sperma som rinner ur en mungipa. Vissa kan säkert tycka att det är jobbigt, och jag skulle kanske inte direkt gå och se ”Nymphomaniac” med mina föräldrar. Men de jobbiga scenerna kommer senare, när Joe måste hitta nya, våldsamma, vägar till njutning. Det är som bekant de sexuella scenerna det pratats om, och antagligen är de orsaken till att filmen bara visas på vissa utvalda biografer. De våldsamma scenerna, de som verkligen smärtar, är mer accepterade i vårt samhälle, där vi kan runda av en stilla julafton med nån amerikansk actionfilm där kroppar sprängs sönder på löpande band.

Flera recensenter har stört sig på Seligmans inpass/avbrott i Joes berättelse. För han gör ständiga utvikningar, sett ur den asexuelles icke upphetsade tillstånd, som sätter hennes handlingar i naturlig och intelligent kontext. Ibland är det krystat och övertydligt. Men ”Nymphomaniac” är också  en ”da Vincikoden” där nymfomanens vilda sexlust förklaras med allt från Bach, Jesus, Fibonaccital och djävulsintervall – till sportfiske.
Det blir riktigt fyndigt. Som tittare tvingas man under de fyra timmarna och tjugo minuterna att rannsaka sig själv och sin syn på andra på flera olika områden. Var går gränsen mellan hypersexualitet och sexmissbruk? Kan man viga ett liv till sex utan kärlek? Hur annorlunda kan man vara och ändå passa in i ett samhälle eller i en familj? När går sex för långt, finns det alls några gränser ens i Joes värld?
Några damer i den nästan tomma salong där jag såg filmen tyckte att ”Nymphomaniac” var ”långsam” och seg. Men snarare rör det sig om tid till reflektion, och det är en stor del av vad filmen går ut på. Detta är inte en film man väger mot ”The secret life of Walter Mitty”, så att säga.

Historien hänger med i flera dagar efteråt.
Det är en konstnärligt gjord och mycket tankeväckande bergochdalbana.
Ända fram till det plötsliga – och provocerande – slutet.

Nymphomaniac.

SETT: Walter Mitty är mest manligt mys

BETYG: 2/5

Egentligen är det bara en stor slump att jag hamnat här.
Jag har sett trailern och inte blivit sugen. Jag har sett jämförelserna med Forrest Gump, en film jag visserligen föll pladask för när jag såg den som barn men sedan aldrig velat se om. Forrest Gumpigheten var en av de saker jag tyckte drog ner ”Hundraåringen” med fönstret.
Men här sitter jag på ”The secret life of Walter Mitty”.

Kontorsråttan Walter Mitty (Ben Stiller) jobbar som negativansvarig på legendariska fototidningen Life. En dag ska tidningen läggas ner. Magasinets legendariske fotograf (Sean Penn) har tagit sista omslagsbilden, men negativet verkar saknas i försändelsen. Walter Mitty får helt enkelt ge sig ut i världen och jaga reda på fotografen. Samtidigt är han olyckligt kär i sin kollega, spelad av Kristen Wiig. Genom de frekventa och spektakulära dagdrömmarna har Ally McBeal fått sin manliga efterträdare.

Det är min vän som valt filmen, och visst är jag lite vilsen här.
Resten av publiken består av 20–30-åringar som gått precis rätt. De verkar tillhöra gruppen som matats med roliga Hollywoodmän sedan barnsben.
De vrider sig av skratt trots att filmen väldigt sällan är skrattrolig.
Hade Petra Mede eller Nour El Refai dragit samma jokes hade ingen skrattat. Men här agerar publiken på kommando.

”The secret life of Walter Mitty” är ofta väldigt snyggt filmad och redigerad. Den är kanske inte så rolig, men ständigt myscharmig. Tills det står fullständigt klart att detta är en rolig film, helt utan roliga kvinnor.
Hollywood får ofta kritik för att inte släppa fram de få kvinnor som lyckats slå sig in som komiker. Walter Mitty är ett härligt filmprojekt härliga Hollywoodmän emellan. Trots att många av de bärande rollerna hade kunnat spelas av kvinnor hänvisas det andra könet till tråkrollerna. Den snygga tjejen på jobbet, mamman, systern.
Precis innan har jag sett Lars von Triers ”Nymphomaniac”, en film om en kvinna som gör våldsam revolt mot kvinnans perifera plats i samhället.
Intrycken från den filmen får mig att drömma om att de tillrättalagda kvinnokaraktärerna i Walter Mitty ska göra revolt, tvinga sig in i grabbarnas fotbollsmatch i Himalaya, sno longboarden från den töntgullige huvudrollsinnehavaren. Självklart är det lönlöst i en film som till skillnad från ”Nymphomaniac” görs tillgänglig på varenda biograf i landet.

Kort sagt: Walter Mitty är en snygg och mysig historia, och det är egentligen bara en gravt alkoholiserad helikopterförare en bit in i filmen (Ólafur Darri Ólafsson) som gör den riktigt sevärd. Precis som med ”Forrest Gump” var detta nog första och enda gången jag såg den här filmen. Det räckte bra så.
Men.
Du som tror att du kommer gilla den kommer antagligen göra det.

Walter Mitty

Walter Mitty

Mitt toapapper avslöjar allt

20140201-110015.jpg

spotify SOUNDTRACK: Lea Michele – Cannonball

Den som har han spar. Inte.
Det är en av hemligheterna bakom lyckad nationalekonomi.
Jag konstaterar det på toaletten, ett av många fina insikter just där.

Jag var på Överskottsbolaget för ett tag sedan.
Jag köpte bunkar (så klart), bestick (som var sladdriga) och en stor bal toapapper. Likt monsunbajsarnas konung fick jag sedan kryssa som en skicklig seglare medan vinden slet i den gigantiska toalettpappersförpackningen.
Det var toalettpapper för ett helt liv. Tänkte jag.
Grejen med storpack är att man tycker att det är ekonomiskt.
Men precis som när man köpt en stor påse lösgodis är det något som skaver. Godiset står där på bordet och frestar.
Toalettpappret är så evigt att man av bara farten tar tre rutor när en räcker gott.
Jag har ju så mycket. Jag behöver inte tänka.
Och vips så är det slut.

Det är väl samma idé som gjort att vi exploaterat jordens resurser ohämmat.
Hey, vi förtrycker några folkslag här, vi sprutar upp lite olja här, oj vad det hamnar utanför. Men det finns ju så mycket, ha-ha-ha.
Det man har vänjer man sig vid. Det krävs samurajsinne för att lära sig se på det man har med nya ögon. Att hitta spänningen i det som blivit tråkigt.

Jag har alltid lagt en stor del av mina ekonomiska tillgångar på tidningar och magasin.
Bland det som ger mig störst tillfredsställelse är att stryka runt hyllorna på Presstopp. Sedan bläddrar jag upphetsat på tuben hem.
Nappar jag på ett prenumerationserbjudande (knivset på köpet?) hamnar tidningarna ofta olästa på hög.
Länge har jag köpt dyr märkesdeo i liten förpackning, trots att den är mycket sämre än den billiga från Hemköp.
För att det lilla, det exklusiva, är det vi vill ha.
Säljer din hallonsylt dåligt? Gör pytteburkar och sälj dyrt på Östermalm i stället. Men cleana etiketter.
Om du nätdejtar eller går på krogen ska du vara tyst och mystisk. Ingen vill ha den som säger allt direkt.
Vad hade Persbrandt varit om han talat ut hela tiden (som någon Anna Book).

Nästa gång blir det kanske nåt exklusivt toalettpapper.
Because I’m worth it?

 

Det stora elhaveriet

20140130-122959.jpg

spotify SOUNDTRACK: Charles Trenet – La mer

Tänk er som en film.
Kärleken står i duschen, tevatten kokar i vattenkokaren, kaffet puttrar i bryggaren. Fin musik tävlar med hårtorken om vem som kan låta mest.
Strykjärnet blir det som får morgonmyset att haverera.

När jag sätter i en kontakt till blir allt tyst.
Kärleken tittar ut från det lilla badrummet. Där har lyset slocknat.
Kylen surrar inte längre.
Musiken är borta. Det gamla elsystemet i lägenheten har kraschat, strömmen är borta.

I hallen finns ett uråldrigt proppskåp.
När jag famlar i dammet ovanpå hittar jag två askar med nya proppar. Jag skruvar ur de gamla, testar de nya. Ingen ström.
Ringer mannen jag hyr av. Inget svar.
Jag sms:ar. Tiden går, inget svar.
Privathygienen får skötas i skenet från värmeljus. Håret får fortsätta torka på egen hand.
Gasspisen fungerar fortfarande.

Jag går till det lokala postombudet, hämtar min anda gardin.
Googlar efter elnätsstörningar men hittar inga.
Sedan ringer jag elleverantörens journummer, det ska inte vara några problem hos dem, förklarar damen på andra sidan linjen. Kanske har min huvudsäkring gått.
Kanske det, svarar jag. Var sitter den?
Det är en lucka som sitter i närheten av proppskåpet svarar damen.
Jag hittar mystiska luckor här och var i hallen men ingen verkar vara den.
Mina kylvaror knarrar av upptining från kylskåpet och frysfacket. Smältvatten börjar droppa pillemariskt.

Jag spetsar öronen mot trapphuset, kanske kommer någon granne förbi?
Ska jag ringa på hos dem vägg i vägg? Tidningen har suttit i brevinkastet i flera dagar, de är inte hemma.
Ett hipsterskägg som bor några våningar över mig kommer nersläntrandes efter en stund.
Jag presenterar mig och mitt problem.
Han stiger på och säger att huvudsäkringsluckan finns bakom under hatthyllan, bakom jackorna. Det gör den.

Jag skruvar upp skruven med en solariepolett. Famlar efter en ny propp uppe i dammet och byter ut den utbrända stackaren. Och mitt hem börjar leva igen.
Musik pulserar, kylen murrar igång. Lampor lyser som om mörker bara var ett påhittat fenomen.
Grannen morsar hejdå och försvinner ut.
Då får jag sms från hyresvärden: ”Det är nog huvudsäkringen. Den sitter under hatthyllan, nya proppar finns på proppskåpet.”

 

Inte bättre än bastu

20140124-195524.jpg

SOUNDTRACK: Amy MacDonald – This is the life

– Det där ser tungt ut, säger damen bredvid mig där jag balanserar på tunnelbanan.
Jag tror att jag åkt fram och tillbaka till Ikea fyra gånger.
I både Göteborg och Stockholm har jag flyttat endast medelst kollektivtrafik. Nu försöker jag inreda en lägenhet utan att ha bil tillgängligt.

För det är dyrt att ha bil.
För många är det omöjligt.
Och det går att hyra bil.
Men jag löser det tydligen såhär.
Och visst är det tungt.
Många mer än jag kämpar.
Men det känns mer meningsfullt än att gå till gymmet.

Så länge de inte har en varm och go bastu där.

Pannkaka av alltihopa

20140115-193531.jpg

spotify SOUNDTRACK: Jason Derulo – Trumpets

Jag fattar inte hur farmödrar gör.
De har alltid sylt hemma. Hallon, jordgubb, blåbär, hjortron, you name it. Det finns i alla sorter.
Värre är det i mitt skafferi. Men det finns en gren jag klår farmor i med hästlängder.

En del av min hyresdeal går ut på att min hyresvärd kommer hit ibland.
Han får fortfarande sin post hit och den senaste veckan har det kommit en rejäl laddning.
Så ringde han i går.
Jag var ledig och det var för tidigt för att jag skulle orka prata med främlingar i telefon. Så jag skickade ett sms och la till att han fått en del brev.
Han bad mig skicka ut dem rekommenderat till hans tillhåll utanför stan. Kostnaden skulle jag dra av på hyran.

Jag tänkte att jag kunde slå två flugor i en smäll och sa att jag skulle göra det i dag.
Jag väntar ju fortfarande på min andra gardin och tänkte att den skulle komma så att jag kunde hämta ut den på samma gång. Så vaknade jag i dag med världens vinhuvudvärk. Inget jävla gardin-sms i sikte. Så jag stapplade bort till posten, köpte ett rör Treo och skickade i väg posthögen. Irrade hem igen med bultande skalle.

Magen kurrade och frågade om jag inte kunde steka pannkakor.
Jag gjorde den till viljes. De smakade lite underligt, oklart om det beror på gasspisen eller budgetstekpannan.
Sylten räckte till två. Vid den tredje kliade jag mig i huvudet och öste saft på.
Mja, tillräckligt nära sylt. Jag har sannerligen inte ärvt farmors syltgener.
Och Treon då?
Den glömde jag i kassan.
Kanske får jag tillfälle att slå två nya flugor i morgon, om gardinen behagar anlända.
Farmor kanske klår mig i sylt, men jag klår henne i demens.

 

”Jag har jobb och är en ung tjej”

20140115-123419.jpg

spotify SOUNDTRACK: Brett Dennen – Sydney (I’ll Come Running)

I DAG I DN: Bostadspriserna drar iväg

Dagens Nyheter skriver i dag att bostadspriserna ökar, och tänker att det beror på att föräldrar belånar sina hus för att kunna hjälpa sina barn att ta bostadslån och börja sin ”bostadskarriär” i Stockholm. De flesta kan nog förstå att föräldrar vill hjälpa sina barn.

I granskningen får vi också träffa personalvetaren Maria, 26, som haft tur.
Under sina sex år i Stockholm har hon bott i andra hand och bara haft sex olika kontrakt.
Nu bor hon i ett rum på Söder där bara sängen och elpianot är hennes egna.
– Jag har jobb och är en ung tjej, vilket gör det lättare att hitta andrahandsboende. Det finns de som har det mycket värre, säger hon.
Söker man lägenhet på Blocket måste man fylla i sitt kön.
Vissa som hyr ut sin lägenhet i andra hand vill nämligen bara hyra ut till kvinnor.
Kanske är män stökiga. Kanske är de svårare att utnyttja.
Det är inte ovanligt att kvinnor som satt in en Blocketannons sedan får dras med flåsande män som ringer mitt i natten.

Självklart vill föräldrar hjälpa sina barn att få en bostad.
Och så ska det naturligtvis få vara.
Ursprungsproblemet finns dock fortfarande kvar: att det är brist på bostäder i bland annat Stockholm.
Att vi har lagar, regleringar och andra förhållanden som gör att bostadsbristen är fullständigt ohotad. Vill vi fortsätta ha det så här?

Även som andrahandssurfare kan man välja att blunda för problemet.
Man kan se det som ett kul äventyr, att man har ynnesten att få prova på olika bostadssituationer och att man ändå har chansen att bo mitt i en lattjo stad, vilket absolut inte är en mänsklig rättighet.
Och vad händer sedan, när man blir gammal och rik och kan köpa en våning på Östermalm?
Kanske stagnerar man och blir tråkig. Sedan dör man av ledan.

Twitterreaktioner på DN:s artikel

I MORGON: Pannkaka av alltihopa