Kategoriarkiv: Hemma

Dubbla budskap till tidningsbudet

20140212-104741.jpg

Panik i trapphuset.
Det har visat sig att tidningsbudet får hjärnblödning utanför min dörr.

Jag var 19 när jag flyttade hemifrån, till Norrköping. Då skaffade jag också en morgontidning, DN har hängt med ända sedan dess. Jag kan ha adressändrat tjugo gånger under dessa år. Ofta tar det flera veckor efter en flytt innan hjärnan orkar fatta beslutet att ringa och adressändra.
Men egentligen är det inte så avancerat.
Det handlar mest om handlingsförlamning.

När jag i höstas bodde runt hörnet fick jag DN i dörrens brevinkast. Samtidigt hamnade SvD:s och DN:s Stockholmsdelar som gratistidningar nere i postfacket vid porten. Till det kom Vi i Vasastan och nån annan gratistidning. Fullständig spam. Framförallt när jag redan fick min DN. Nåväl.

Det har tagit några månader, men nu har jag äntligen orkat ändra alla prenumerationer och skaffat hemförsäkring.
Men mannen jag hyr av har satt upp en lapp på dörren som ger tidningsbuden huvudbry, gråa hår och hjärtklappning.
Han har förbjudit dem att stoppa in SvD och DN i brevinkastat. Så kommer jag och skaffar en DN-prenumeration. Fick ett mail från tidningsdistributionen i dag:

Enligt budet sitter det lapp på din dörr att du ej vill ha Dagens Nyheter. Stämmer detta? Om du vill göra ett uppehåll i prenumerationen så hjälper vi dig gärna med detta, bara återkom med information om vilka datum det gäller. Är det så att du vill avsluta din prenumeration ber vi dig kontakta oss via telefon. Vänligen återkom till oss med svar så snart du kan.

Jaaaaaa.
Jag ska kladda över det där om att DN är förbjuden.
Ingen rast och ingen ro.

Kriget mot min Ipad

Skärmavbild 2014-02-11 kl. 14.25.20

Det är ju så bra med e-böcker.
Tänkte jag förr.
Men jag måste nog ta tillbaka det där.

Min Ipad kom in i mitt liv lika mycket som en frälsning som Iphonen några år tidigare.
Amerikanska magasin mycket snabbare och billigare än på Presstopp. Mycket billigare böcker. Och mycket lättare boklådor varje gång jag ska flytta.
Det var inställningen under smekmånadsfasen.

Och oj vad jag köper e-böcker.
Först när jag i dag stegade in på Akademibokhandeln insåg jag vilket luftslott hela e-kulturen är.
Jag hittade bok efter bok som jag ville läsa.
För att direkt inse att jag redan har den hemma i paddan, men i elektronisk form.
Jag har börjat läsa den och sedan tröttnat. För att jag inte haft en fysisk bok att hålla i, doften av papper och trycksvärta. Och tillfredsställelsen i att hela tiden se mängden kvarvarande sidor minska. Och minska.
På Ipaden är det nån jävla rullist med en blå plupp. Och det där eviga stirrandet på en skärm. Skärmar, skärmar, skärmar. På jobbet, i sängen, på gymmet, på stan.

Den självklara lösningen är så klart att ta screenshots på varenda e-sida, maila till jobbet och skriva ut i hemlighet. Fylla bokhyllan med fula kompendier av kopieringspapper i stället. Och inte alls få samma läsupplevelse.
Nej, det kan helt enkelt vara värt att köpa dyra fysiska böcker.
Eller försöka skaffa sig någon slags framförhållning och beställa fysiska böcker på nätet.
De tunga flyttlådorna är ett nödvändigt ont.

Mitt toapapper avslöjar allt

20140201-110015.jpg

spotify SOUNDTRACK: Lea Michele – Cannonball

Den som har han spar. Inte.
Det är en av hemligheterna bakom lyckad nationalekonomi.
Jag konstaterar det på toaletten, ett av många fina insikter just där.

Jag var på Överskottsbolaget för ett tag sedan.
Jag köpte bunkar (så klart), bestick (som var sladdriga) och en stor bal toapapper. Likt monsunbajsarnas konung fick jag sedan kryssa som en skicklig seglare medan vinden slet i den gigantiska toalettpappersförpackningen.
Det var toalettpapper för ett helt liv. Tänkte jag.
Grejen med storpack är att man tycker att det är ekonomiskt.
Men precis som när man köpt en stor påse lösgodis är det något som skaver. Godiset står där på bordet och frestar.
Toalettpappret är så evigt att man av bara farten tar tre rutor när en räcker gott.
Jag har ju så mycket. Jag behöver inte tänka.
Och vips så är det slut.

Det är väl samma idé som gjort att vi exploaterat jordens resurser ohämmat.
Hey, vi förtrycker några folkslag här, vi sprutar upp lite olja här, oj vad det hamnar utanför. Men det finns ju så mycket, ha-ha-ha.
Det man har vänjer man sig vid. Det krävs samurajsinne för att lära sig se på det man har med nya ögon. Att hitta spänningen i det som blivit tråkigt.

Jag har alltid lagt en stor del av mina ekonomiska tillgångar på tidningar och magasin.
Bland det som ger mig störst tillfredsställelse är att stryka runt hyllorna på Presstopp. Sedan bläddrar jag upphetsat på tuben hem.
Nappar jag på ett prenumerationserbjudande (knivset på köpet?) hamnar tidningarna ofta olästa på hög.
Länge har jag köpt dyr märkesdeo i liten förpackning, trots att den är mycket sämre än den billiga från Hemköp.
För att det lilla, det exklusiva, är det vi vill ha.
Säljer din hallonsylt dåligt? Gör pytteburkar och sälj dyrt på Östermalm i stället. Men cleana etiketter.
Om du nätdejtar eller går på krogen ska du vara tyst och mystisk. Ingen vill ha den som säger allt direkt.
Vad hade Persbrandt varit om han talat ut hela tiden (som någon Anna Book).

Nästa gång blir det kanske nåt exklusivt toalettpapper.
Because I’m worth it?

 

Det stora elhaveriet

20140130-122959.jpg

spotify SOUNDTRACK: Charles Trenet – La mer

Tänk er som en film.
Kärleken står i duschen, tevatten kokar i vattenkokaren, kaffet puttrar i bryggaren. Fin musik tävlar med hårtorken om vem som kan låta mest.
Strykjärnet blir det som får morgonmyset att haverera.

När jag sätter i en kontakt till blir allt tyst.
Kärleken tittar ut från det lilla badrummet. Där har lyset slocknat.
Kylen surrar inte längre.
Musiken är borta. Det gamla elsystemet i lägenheten har kraschat, strömmen är borta.

I hallen finns ett uråldrigt proppskåp.
När jag famlar i dammet ovanpå hittar jag två askar med nya proppar. Jag skruvar ur de gamla, testar de nya. Ingen ström.
Ringer mannen jag hyr av. Inget svar.
Jag sms:ar. Tiden går, inget svar.
Privathygienen får skötas i skenet från värmeljus. Håret får fortsätta torka på egen hand.
Gasspisen fungerar fortfarande.

Jag går till det lokala postombudet, hämtar min anda gardin.
Googlar efter elnätsstörningar men hittar inga.
Sedan ringer jag elleverantörens journummer, det ska inte vara några problem hos dem, förklarar damen på andra sidan linjen. Kanske har min huvudsäkring gått.
Kanske det, svarar jag. Var sitter den?
Det är en lucka som sitter i närheten av proppskåpet svarar damen.
Jag hittar mystiska luckor här och var i hallen men ingen verkar vara den.
Mina kylvaror knarrar av upptining från kylskåpet och frysfacket. Smältvatten börjar droppa pillemariskt.

Jag spetsar öronen mot trapphuset, kanske kommer någon granne förbi?
Ska jag ringa på hos dem vägg i vägg? Tidningen har suttit i brevinkastet i flera dagar, de är inte hemma.
Ett hipsterskägg som bor några våningar över mig kommer nersläntrandes efter en stund.
Jag presenterar mig och mitt problem.
Han stiger på och säger att huvudsäkringsluckan finns bakom under hatthyllan, bakom jackorna. Det gör den.

Jag skruvar upp skruven med en solariepolett. Famlar efter en ny propp uppe i dammet och byter ut den utbrända stackaren. Och mitt hem börjar leva igen.
Musik pulserar, kylen murrar igång. Lampor lyser som om mörker bara var ett påhittat fenomen.
Grannen morsar hejdå och försvinner ut.
Då får jag sms från hyresvärden: ”Det är nog huvudsäkringen. Den sitter under hatthyllan, nya proppar finns på proppskåpet.”

 

Inte bättre än bastu

20140124-195524.jpg

SOUNDTRACK: Amy MacDonald – This is the life

– Det där ser tungt ut, säger damen bredvid mig där jag balanserar på tunnelbanan.
Jag tror att jag åkt fram och tillbaka till Ikea fyra gånger.
I både Göteborg och Stockholm har jag flyttat endast medelst kollektivtrafik. Nu försöker jag inreda en lägenhet utan att ha bil tillgängligt.

För det är dyrt att ha bil.
För många är det omöjligt.
Och det går att hyra bil.
Men jag löser det tydligen såhär.
Och visst är det tungt.
Många mer än jag kämpar.
Men det känns mer meningsfullt än att gå till gymmet.

Så länge de inte har en varm och go bastu där.

Pannkaka av alltihopa

20140115-193531.jpg

spotify SOUNDTRACK: Jason Derulo – Trumpets

Jag fattar inte hur farmödrar gör.
De har alltid sylt hemma. Hallon, jordgubb, blåbär, hjortron, you name it. Det finns i alla sorter.
Värre är det i mitt skafferi. Men det finns en gren jag klår farmor i med hästlängder.

En del av min hyresdeal går ut på att min hyresvärd kommer hit ibland.
Han får fortfarande sin post hit och den senaste veckan har det kommit en rejäl laddning.
Så ringde han i går.
Jag var ledig och det var för tidigt för att jag skulle orka prata med främlingar i telefon. Så jag skickade ett sms och la till att han fått en del brev.
Han bad mig skicka ut dem rekommenderat till hans tillhåll utanför stan. Kostnaden skulle jag dra av på hyran.

Jag tänkte att jag kunde slå två flugor i en smäll och sa att jag skulle göra det i dag.
Jag väntar ju fortfarande på min andra gardin och tänkte att den skulle komma så att jag kunde hämta ut den på samma gång. Så vaknade jag i dag med världens vinhuvudvärk. Inget jävla gardin-sms i sikte. Så jag stapplade bort till posten, köpte ett rör Treo och skickade i väg posthögen. Irrade hem igen med bultande skalle.

Magen kurrade och frågade om jag inte kunde steka pannkakor.
Jag gjorde den till viljes. De smakade lite underligt, oklart om det beror på gasspisen eller budgetstekpannan.
Sylten räckte till två. Vid den tredje kliade jag mig i huvudet och öste saft på.
Mja, tillräckligt nära sylt. Jag har sannerligen inte ärvt farmors syltgener.
Och Treon då?
Den glömde jag i kassan.
Kanske får jag tillfälle att slå två nya flugor i morgon, om gardinen behagar anlända.
Farmor kanske klår mig i sylt, men jag klår henne i demens.

 

”Jag har jobb och är en ung tjej”

20140115-123419.jpg

spotify SOUNDTRACK: Brett Dennen – Sydney (I’ll Come Running)

I DAG I DN: Bostadspriserna drar iväg

Dagens Nyheter skriver i dag att bostadspriserna ökar, och tänker att det beror på att föräldrar belånar sina hus för att kunna hjälpa sina barn att ta bostadslån och börja sin ”bostadskarriär” i Stockholm. De flesta kan nog förstå att föräldrar vill hjälpa sina barn.

I granskningen får vi också träffa personalvetaren Maria, 26, som haft tur.
Under sina sex år i Stockholm har hon bott i andra hand och bara haft sex olika kontrakt.
Nu bor hon i ett rum på Söder där bara sängen och elpianot är hennes egna.
– Jag har jobb och är en ung tjej, vilket gör det lättare att hitta andrahandsboende. Det finns de som har det mycket värre, säger hon.
Söker man lägenhet på Blocket måste man fylla i sitt kön.
Vissa som hyr ut sin lägenhet i andra hand vill nämligen bara hyra ut till kvinnor.
Kanske är män stökiga. Kanske är de svårare att utnyttja.
Det är inte ovanligt att kvinnor som satt in en Blocketannons sedan får dras med flåsande män som ringer mitt i natten.

Självklart vill föräldrar hjälpa sina barn att få en bostad.
Och så ska det naturligtvis få vara.
Ursprungsproblemet finns dock fortfarande kvar: att det är brist på bostäder i bland annat Stockholm.
Att vi har lagar, regleringar och andra förhållanden som gör att bostadsbristen är fullständigt ohotad. Vill vi fortsätta ha det så här?

Även som andrahandssurfare kan man välja att blunda för problemet.
Man kan se det som ett kul äventyr, att man har ynnesten att få prova på olika bostadssituationer och att man ändå har chansen att bo mitt i en lattjo stad, vilket absolut inte är en mänsklig rättighet.
Och vad händer sedan, när man blir gammal och rik och kan köpa en våning på Östermalm?
Kanske stagnerar man och blir tråkig. Sedan dör man av ledan.

Twitterreaktioner på DN:s artikel

I MORGON: Pannkaka av alltihopa

Okej, jag skärper mig

20140114-172536.jpg

spotify SOUNDTRACK: Frankie Valli & The Four Seasons – Big Girls Don’t Cry

Jag såg gårdagens blogginlägg som ett uppvaknande.
En möjlighet till att ta mig samman. Att inte kunna ha ett knivblock i köket var alldeles för provocerande för att jag skulle stå ut.
Nu har jag stolpat i väg och köpt ett.
Så passade alla knivar i min uppsättning utom en.
Damn it! Nåväl. Den får ligga nere i skåpet och mysa med köttyxan.
För den får allt ligga kvar.