Kategoriarkiv: Film

SETT: Nymphomaniac en sexuell da Vinci-kod

BETYG: 4/5

Lars von Trier har kallat ”Nymphomaniac” för porrfilm.
Han har tapetserat världen med filmaffischer föreställande skådespelarnas orgasmansikten.
Pr-kuppen har onekligen lyckats. En vän frågade mig direkt om filmen var upphetsande att se.
Ingen hade nog förväntat sig porr från Lars von Trier. ”Detta är givetvis ingen runkrulle” som Monica Anjefelt skriver i Dagens Nyheter i dag.

Den exakta handlingen ska jag skriva så lite jag kan om.
Som Måns Lindman skriver på Onyanserat: ”’Nymphomaniac’ är en utmaning. Ta den.”
Den version av filmen som nu gått upp på svenska biografer är nedklippt, den längre visas på Berlinfestivalen i februari.
Men allt börjar med att en misshandlad Joe (Charlotte Gainsbourg) väcks till liv och tas om hand av Seligman (Stellan Skarsgård). Hon börjar strax berätta om sitt liv från barndom till i dag. Det som präglat hennes liv är sex, på samma vis som den asexuelle Seligmans liv präglats av böcker, fiske och klassisk musik.
I tonåren blir Joe på eget initiativ av med oskulden. Det blir startskottet på den sexuella Odyssée som är hennes liv.

På Fotografiska visas nu David Magnussons utställning ”Purity”. Den visar döttrar som under så kallade ”purity balls” lovat att avstå från sex före äktenskapet. Var och en poserar de med sin far, som under balen lovar sina döttrar att beskydda dem i deras val. Flickorna ska förbi ”rena och leva rena liv innan äktenskapet”. De får alltså inte bli smutsiga.
En pappa vill inte att dottern ska göra samma ”misstag” som honom. Smutsa ner sitt liv som han gjorde. Bortsett från att han är man, som en pappa säger ”Jag vill att min dotter ska vara medveten om att pojkar bara tänker på en sak: sex.” I det samhälle som fortfarande ser killar och män som ofrivilliga sexmaskiner och sexuellt aktiva kvinnor som både horor och sexfantasier kastar Lars von Trier in sin brandfackla. För Joe ber inte om ursäkt, hon svär i stället att aldrig ligga med en och samma man mer än en gång.

En av papporna i ”Purity” menar att renlevnadsbalerna kan ge dagens unga kraft att stå emot grupptryck i vårt våldsamt sexuella samhälle. Ungdomar och sex har alltid varit ett brännande ämne. När musik, tv-serier och film i dag explicit kretsar kring sex riskerar det naturligtvis att ösa bensin på det sexuella grupptryck som alltid funnits på och bland ungdomar och barn.
I vårt samhälle ser vi sexuellt aktiva främst kvinnor men också män som offer, vare sig de har sex för att försöka döva ett olyckligt liv och dåligt psyke eller om de inte ser de större värdena i livet vid sidan av sexet.
De här människorna finns också i ”Nymphomaniac”. Joe gör tydligt att hon inte är en av dem. Hon är ingen sexmissbrukare, utan en stolt nymfoman. Hon lever och andas genom sex. Men vilken plats finns det för henne i samhället när hennes knullande raserar både yrkesliv och det privatliv hon slumpmässigt råkat bygga upp? ”Nymphomaniac” frågar hur mycket man kan åsidosätta för sin egen livsmenings skull. Hur egoistisk får man vara? Eller handlar det ens om egoism när man egentligen inte har något val?

Det förekommer naturligtvis sex i filmen.
Det är en del könsorgan, det är någon penetration, en avsugning, något som ska föreställa sperma som rinner ur en mungipa. Vissa kan säkert tycka att det är jobbigt, och jag skulle kanske inte direkt gå och se ”Nymphomaniac” med mina föräldrar. Men de jobbiga scenerna kommer senare, när Joe måste hitta nya, våldsamma, vägar till njutning. Det är som bekant de sexuella scenerna det pratats om, och antagligen är de orsaken till att filmen bara visas på vissa utvalda biografer. De våldsamma scenerna, de som verkligen smärtar, är mer accepterade i vårt samhälle, där vi kan runda av en stilla julafton med nån amerikansk actionfilm där kroppar sprängs sönder på löpande band.

Flera recensenter har stört sig på Seligmans inpass/avbrott i Joes berättelse. För han gör ständiga utvikningar, sett ur den asexuelles icke upphetsade tillstånd, som sätter hennes handlingar i naturlig och intelligent kontext. Ibland är det krystat och övertydligt. Men ”Nymphomaniac” är också  en ”da Vincikoden” där nymfomanens vilda sexlust förklaras med allt från Bach, Jesus, Fibonaccital och djävulsintervall – till sportfiske.
Det blir riktigt fyndigt. Som tittare tvingas man under de fyra timmarna och tjugo minuterna att rannsaka sig själv och sin syn på andra på flera olika områden. Var går gränsen mellan hypersexualitet och sexmissbruk? Kan man viga ett liv till sex utan kärlek? Hur annorlunda kan man vara och ändå passa in i ett samhälle eller i en familj? När går sex för långt, finns det alls några gränser ens i Joes värld?
Några damer i den nästan tomma salong där jag såg filmen tyckte att ”Nymphomaniac” var ”långsam” och seg. Men snarare rör det sig om tid till reflektion, och det är en stor del av vad filmen går ut på. Detta är inte en film man väger mot ”The secret life of Walter Mitty”, så att säga.

Historien hänger med i flera dagar efteråt.
Det är en konstnärligt gjord och mycket tankeväckande bergochdalbana.
Ända fram till det plötsliga – och provocerande – slutet.

Nymphomaniac.

SETT: Walter Mitty är mest manligt mys

BETYG: 2/5

Egentligen är det bara en stor slump att jag hamnat här.
Jag har sett trailern och inte blivit sugen. Jag har sett jämförelserna med Forrest Gump, en film jag visserligen föll pladask för när jag såg den som barn men sedan aldrig velat se om. Forrest Gumpigheten var en av de saker jag tyckte drog ner ”Hundraåringen” med fönstret.
Men här sitter jag på ”The secret life of Walter Mitty”.

Kontorsråttan Walter Mitty (Ben Stiller) jobbar som negativansvarig på legendariska fototidningen Life. En dag ska tidningen läggas ner. Magasinets legendariske fotograf (Sean Penn) har tagit sista omslagsbilden, men negativet verkar saknas i försändelsen. Walter Mitty får helt enkelt ge sig ut i världen och jaga reda på fotografen. Samtidigt är han olyckligt kär i sin kollega, spelad av Kristen Wiig. Genom de frekventa och spektakulära dagdrömmarna har Ally McBeal fått sin manliga efterträdare.

Det är min vän som valt filmen, och visst är jag lite vilsen här.
Resten av publiken består av 20–30-åringar som gått precis rätt. De verkar tillhöra gruppen som matats med roliga Hollywoodmän sedan barnsben.
De vrider sig av skratt trots att filmen väldigt sällan är skrattrolig.
Hade Petra Mede eller Nour El Refai dragit samma jokes hade ingen skrattat. Men här agerar publiken på kommando.

”The secret life of Walter Mitty” är ofta väldigt snyggt filmad och redigerad. Den är kanske inte så rolig, men ständigt myscharmig. Tills det står fullständigt klart att detta är en rolig film, helt utan roliga kvinnor.
Hollywood får ofta kritik för att inte släppa fram de få kvinnor som lyckats slå sig in som komiker. Walter Mitty är ett härligt filmprojekt härliga Hollywoodmän emellan. Trots att många av de bärande rollerna hade kunnat spelas av kvinnor hänvisas det andra könet till tråkrollerna. Den snygga tjejen på jobbet, mamman, systern.
Precis innan har jag sett Lars von Triers ”Nymphomaniac”, en film om en kvinna som gör våldsam revolt mot kvinnans perifera plats i samhället.
Intrycken från den filmen får mig att drömma om att de tillrättalagda kvinnokaraktärerna i Walter Mitty ska göra revolt, tvinga sig in i grabbarnas fotbollsmatch i Himalaya, sno longboarden från den töntgullige huvudrollsinnehavaren. Självklart är det lönlöst i en film som till skillnad från ”Nymphomaniac” görs tillgänglig på varenda biograf i landet.

Kort sagt: Walter Mitty är en snygg och mysig historia, och det är egentligen bara en gravt alkoholiserad helikopterförare en bit in i filmen (Ólafur Darri Ólafsson) som gör den riktigt sevärd. Precis som med ”Forrest Gump” var detta nog första och enda gången jag såg den här filmen. Det räckte bra så.
Men.
Du som tror att du kommer gilla den kommer antagligen göra det.

Walter Mitty

Walter Mitty