månadsarkiv: februari 2014

Dubbla budskap till tidningsbudet

20140212-104741.jpg

Panik i trapphuset.
Det har visat sig att tidningsbudet får hjärnblödning utanför min dörr.

Jag var 19 när jag flyttade hemifrån, till Norrköping. Då skaffade jag också en morgontidning, DN har hängt med ända sedan dess. Jag kan ha adressändrat tjugo gånger under dessa år. Ofta tar det flera veckor efter en flytt innan hjärnan orkar fatta beslutet att ringa och adressändra.
Men egentligen är det inte så avancerat.
Det handlar mest om handlingsförlamning.

När jag i höstas bodde runt hörnet fick jag DN i dörrens brevinkast. Samtidigt hamnade SvD:s och DN:s Stockholmsdelar som gratistidningar nere i postfacket vid porten. Till det kom Vi i Vasastan och nån annan gratistidning. Fullständig spam. Framförallt när jag redan fick min DN. Nåväl.

Det har tagit några månader, men nu har jag äntligen orkat ändra alla prenumerationer och skaffat hemförsäkring.
Men mannen jag hyr av har satt upp en lapp på dörren som ger tidningsbuden huvudbry, gråa hår och hjärtklappning.
Han har förbjudit dem att stoppa in SvD och DN i brevinkastat. Så kommer jag och skaffar en DN-prenumeration. Fick ett mail från tidningsdistributionen i dag:

Enligt budet sitter det lapp på din dörr att du ej vill ha Dagens Nyheter. Stämmer detta? Om du vill göra ett uppehåll i prenumerationen så hjälper vi dig gärna med detta, bara återkom med information om vilka datum det gäller. Är det så att du vill avsluta din prenumeration ber vi dig kontakta oss via telefon. Vänligen återkom till oss med svar så snart du kan.

Jaaaaaa.
Jag ska kladda över det där om att DN är förbjuden.
Ingen rast och ingen ro.

Det dåliga samvetet på tunnelbanan

20140211-124726.jpg

Jag har bott i Stockholm i över två år.
Mytiska platser som t-centralen, Slussen och Stureplan har materialiserats och blivit vardag.
Det eviga rovdjurslivet har också blivit vardag, för länge sedan.
Man drömmer om ett fast jobb, en fast bostad, ordentlig tid för kvalitetstid. Och man har formats av det otrygga livet.
Men det finns de som har det värre.

Stockholm kryllar av hemlösa.
Det är ett av krönikörernas favoritämnen.
Hur dålig man känner sig när man möter tiggarnas blickar.
Hur dålig man känner sig när man inte möter deras blickar.
Det är en omöjlig ekvation med dåligt samvete som enda resultat.

Människor i stort behov av hjälp sitter överallt. Längs gator, ofta vid gångarna ner till tunnelbanan. Eller på tunnelbanan.
De är ofta sympatiska, de har fått någon okej vinterjacka. De presenterar sig för alla i vagnen, frågar om någon har lite pengar över. Minsta lilla är av stor nytta.
Och så har man aldrig kontanter på sig.
Man tittar kanske bort, eller så tvingar man sig att möta blicken. Skakar nedstämt på huvudet.
Klasskillnaden bränner i hela kroppen. Man skäms som en hund över att man har något, eller relativt mycket även om ens eget liv är en annan form av jakt på trygghet och lycka.
Man hinner kanske inte tänka hur mycket skam man måste trycka åt sidan för att stå ut med en tillvaro där man sitter på knä och tigger på Sveavägen. Eller tar till orda för att tigga i en tunnelbanevagn där annars den svenska tystheten härskar.

Naturligtvis vill vi få bort tiggeriet från gatorna och tunnelbanevagnarna.
För det smärtar oss för mycket att få klassamhället upptryckt i ansiktet. Dag efter dag efter dag.
Att allt för tydligt se att andra har större problem än vad vi har, precis utanför vår egen husknut.

Kriget mot min Ipad

Skärmavbild 2014-02-11 kl. 14.25.20

Det är ju så bra med e-böcker.
Tänkte jag förr.
Men jag måste nog ta tillbaka det där.

Min Ipad kom in i mitt liv lika mycket som en frälsning som Iphonen några år tidigare.
Amerikanska magasin mycket snabbare och billigare än på Presstopp. Mycket billigare böcker. Och mycket lättare boklådor varje gång jag ska flytta.
Det var inställningen under smekmånadsfasen.

Och oj vad jag köper e-böcker.
Först när jag i dag stegade in på Akademibokhandeln insåg jag vilket luftslott hela e-kulturen är.
Jag hittade bok efter bok som jag ville läsa.
För att direkt inse att jag redan har den hemma i paddan, men i elektronisk form.
Jag har börjat läsa den och sedan tröttnat. För att jag inte haft en fysisk bok att hålla i, doften av papper och trycksvärta. Och tillfredsställelsen i att hela tiden se mängden kvarvarande sidor minska. Och minska.
På Ipaden är det nån jävla rullist med en blå plupp. Och det där eviga stirrandet på en skärm. Skärmar, skärmar, skärmar. På jobbet, i sängen, på gymmet, på stan.

Den självklara lösningen är så klart att ta screenshots på varenda e-sida, maila till jobbet och skriva ut i hemlighet. Fylla bokhyllan med fula kompendier av kopieringspapper i stället. Och inte alls få samma läsupplevelse.
Nej, det kan helt enkelt vara värt att köpa dyra fysiska böcker.
Eller försöka skaffa sig någon slags framförhållning och beställa fysiska böcker på nätet.
De tunga flyttlådorna är ett nödvändigt ont.

SETT: Rädslan för det okända i ”Jills veranda”

Jills veranda

För en vecka sedan gästade Kakan Hermansson Jill Johnsons SVT-program ”Jills veranda”.
Medan seriens andra gäster är artister är Kakan mest känd som inhoppare i olika tv-program – och för sin frispåkighet som feministflata. Det är i den rollen hon får audiens i countrydrottningens hyrda hus i Nashville.
Det blir ett program som mer än någonsin påvisar människans rädsla för det okända.

Kakan börjar med att dåna för Johnsson. Mötet är det största som hänt i hennes liv. Jill vet inte vem Kakan är, förutom feminist och flata. Om Kakan säger för jobbiga saker kommer Johnson dra sig åt sidan.
Kakan börjar med att kalla frukosttomaterna för lesbiska. Hon skrider runt i köket i lösa kläder som får hatarna på Flashback att tugga fradga. Eller som Jill säger det:
– Känns som att hon verkligen krigar för sin sak. Hon är förgstark, har håret mitt på huvudet som kanske är borstat, hon har på sig en morgonrock som hon åker iväg med som jag tänkte att den tar hon väl av sig men det gjorde hon inte.
Och visst krigar Kakan för rätten att få vara sig själv. Hon får möta Tea party-kvinnan Miss Kay som försöker pådyvla henne att hennes sexuella läggning är ett val och att hon kan botas med bön. Klippningen skvallrar om att debatten gick längre än vad vi får se.
Som plåster på såren får hon sedan följa med på vinkväll hos Jills kompisar.
I en passage frågar countrydrottningen var en av vännerna tycke rom Kakan.
– Hon känns väldigt amerikansk. Hon har alla klagomål som någon med hennes attityd i Amerika har. Hon är inte ett dugg annorlunda.
Jill nickar opartiskt. ”Hennes attityd”.

Kakan Hermansson är inbjuden för att bli en kulturkrock med Nashville. Men det blir också en kulturkrock med den Svenssonaktiga Jill Johnson. Tittaren har säkert inte svårt att identifiera sig med Jill som häpnar när hon får en frispråkig feminist i sitt fina Nashvillekök.
Precis som Jill tycker nog de flesta att homosexuella har rätt att finnas. Men de behöver ju inte trycka upp sin sexualitet och ”attityd” i ansiktet på andra. Då kan man ju förstå att folk reagerar. Eller?

Jill bekänner en bit in i programmet att det är först nu som hon förstår Kakans svårigheter.
När varje dag blir ett krig för att få vara den man är, när man kanske inte ens vågar komma ut för sin familj.
Men det känns inte som att Jill alls förstår.
Hon berättar att hon har flera homosexuella vänner. Men de bara jobbar och skrattar ihop. Några problem har hon aldrig hört talas om. Då finns det ändå de som påstår att Pridefestivalen spelat ut sin roll i Sverige. Att den mest handlar om excentriska bögar, flator och transor som spökar ut sig och provocerar.

Vid ett tillfälle bryter Kakan ihop på verandan.
– Fy fan för att vara lesbisk här och träffa människor som säger att det är ett val jag har gjort. Att jag kan bli frisk om jag bara väljer det. Fatta hur många som inte kan leva sitt liv. Det är så sjukt. Det är så himla mycket allvar för mig och så himla många andra.

Jill ser berörd ut. Hon säger att Kakan är modig. Men den enda som faktiskt ger Kakan bevis på att hon är ”normal” är countrysångerskan Chely Wright som kom ut som vuxen framgångsrik sångerska. Vägen dit kantades av självmordstankar och fans som vände henne ryggen när hennes läggning blev känd. Men också fans som stöttade henne, och som accepterade homosexualitet mer när deras idol kommit ut. Först där börjar Kakan få revansch och acceptans i Jills program. Den slutgiltiga segern kommer när Kakan sjunger Dixie Chicks uppkäftiga ”Not Ready To Make Nice”.

I’m still mad as hell and
I don’t have time to go round and round and round
It’s too late to make it right
I probably wouldn’t if I could
‘Cause I’m mad as hell
Can’t bring myself to do what it is you think I should

Vi skriver 2014. ”Jills veranda” visar med all önskvärd tydlighet att Priderörelsen inte spelat ut sin roll.
Inte i Nashville. Och inte i Sverige.

 

SETT: Nymphomaniac en sexuell da Vinci-kod

BETYG: 4/5

Lars von Trier har kallat ”Nymphomaniac” för porrfilm.
Han har tapetserat världen med filmaffischer föreställande skådespelarnas orgasmansikten.
Pr-kuppen har onekligen lyckats. En vän frågade mig direkt om filmen var upphetsande att se.
Ingen hade nog förväntat sig porr från Lars von Trier. ”Detta är givetvis ingen runkrulle” som Monica Anjefelt skriver i Dagens Nyheter i dag.

Den exakta handlingen ska jag skriva så lite jag kan om.
Som Måns Lindman skriver på Onyanserat: ”’Nymphomaniac’ är en utmaning. Ta den.”
Den version av filmen som nu gått upp på svenska biografer är nedklippt, den längre visas på Berlinfestivalen i februari.
Men allt börjar med att en misshandlad Joe (Charlotte Gainsbourg) väcks till liv och tas om hand av Seligman (Stellan Skarsgård). Hon börjar strax berätta om sitt liv från barndom till i dag. Det som präglat hennes liv är sex, på samma vis som den asexuelle Seligmans liv präglats av böcker, fiske och klassisk musik.
I tonåren blir Joe på eget initiativ av med oskulden. Det blir startskottet på den sexuella Odyssée som är hennes liv.

På Fotografiska visas nu David Magnussons utställning ”Purity”. Den visar döttrar som under så kallade ”purity balls” lovat att avstå från sex före äktenskapet. Var och en poserar de med sin far, som under balen lovar sina döttrar att beskydda dem i deras val. Flickorna ska förbi ”rena och leva rena liv innan äktenskapet”. De får alltså inte bli smutsiga.
En pappa vill inte att dottern ska göra samma ”misstag” som honom. Smutsa ner sitt liv som han gjorde. Bortsett från att han är man, som en pappa säger ”Jag vill att min dotter ska vara medveten om att pojkar bara tänker på en sak: sex.” I det samhälle som fortfarande ser killar och män som ofrivilliga sexmaskiner och sexuellt aktiva kvinnor som både horor och sexfantasier kastar Lars von Trier in sin brandfackla. För Joe ber inte om ursäkt, hon svär i stället att aldrig ligga med en och samma man mer än en gång.

En av papporna i ”Purity” menar att renlevnadsbalerna kan ge dagens unga kraft att stå emot grupptryck i vårt våldsamt sexuella samhälle. Ungdomar och sex har alltid varit ett brännande ämne. När musik, tv-serier och film i dag explicit kretsar kring sex riskerar det naturligtvis att ösa bensin på det sexuella grupptryck som alltid funnits på och bland ungdomar och barn.
I vårt samhälle ser vi sexuellt aktiva främst kvinnor men också män som offer, vare sig de har sex för att försöka döva ett olyckligt liv och dåligt psyke eller om de inte ser de större värdena i livet vid sidan av sexet.
De här människorna finns också i ”Nymphomaniac”. Joe gör tydligt att hon inte är en av dem. Hon är ingen sexmissbrukare, utan en stolt nymfoman. Hon lever och andas genom sex. Men vilken plats finns det för henne i samhället när hennes knullande raserar både yrkesliv och det privatliv hon slumpmässigt råkat bygga upp? ”Nymphomaniac” frågar hur mycket man kan åsidosätta för sin egen livsmenings skull. Hur egoistisk får man vara? Eller handlar det ens om egoism när man egentligen inte har något val?

Det förekommer naturligtvis sex i filmen.
Det är en del könsorgan, det är någon penetration, en avsugning, något som ska föreställa sperma som rinner ur en mungipa. Vissa kan säkert tycka att det är jobbigt, och jag skulle kanske inte direkt gå och se ”Nymphomaniac” med mina föräldrar. Men de jobbiga scenerna kommer senare, när Joe måste hitta nya, våldsamma, vägar till njutning. Det är som bekant de sexuella scenerna det pratats om, och antagligen är de orsaken till att filmen bara visas på vissa utvalda biografer. De våldsamma scenerna, de som verkligen smärtar, är mer accepterade i vårt samhälle, där vi kan runda av en stilla julafton med nån amerikansk actionfilm där kroppar sprängs sönder på löpande band.

Flera recensenter har stört sig på Seligmans inpass/avbrott i Joes berättelse. För han gör ständiga utvikningar, sett ur den asexuelles icke upphetsade tillstånd, som sätter hennes handlingar i naturlig och intelligent kontext. Ibland är det krystat och övertydligt. Men ”Nymphomaniac” är också  en ”da Vincikoden” där nymfomanens vilda sexlust förklaras med allt från Bach, Jesus, Fibonaccital och djävulsintervall – till sportfiske.
Det blir riktigt fyndigt. Som tittare tvingas man under de fyra timmarna och tjugo minuterna att rannsaka sig själv och sin syn på andra på flera olika områden. Var går gränsen mellan hypersexualitet och sexmissbruk? Kan man viga ett liv till sex utan kärlek? Hur annorlunda kan man vara och ändå passa in i ett samhälle eller i en familj? När går sex för långt, finns det alls några gränser ens i Joes värld?
Några damer i den nästan tomma salong där jag såg filmen tyckte att ”Nymphomaniac” var ”långsam” och seg. Men snarare rör det sig om tid till reflektion, och det är en stor del av vad filmen går ut på. Detta är inte en film man väger mot ”The secret life of Walter Mitty”, så att säga.

Historien hänger med i flera dagar efteråt.
Det är en konstnärligt gjord och mycket tankeväckande bergochdalbana.
Ända fram till det plötsliga – och provocerande – slutet.

Nymphomaniac.

SETT: Walter Mitty är mest manligt mys

BETYG: 2/5

Egentligen är det bara en stor slump att jag hamnat här.
Jag har sett trailern och inte blivit sugen. Jag har sett jämförelserna med Forrest Gump, en film jag visserligen föll pladask för när jag såg den som barn men sedan aldrig velat se om. Forrest Gumpigheten var en av de saker jag tyckte drog ner ”Hundraåringen” med fönstret.
Men här sitter jag på ”The secret life of Walter Mitty”.

Kontorsråttan Walter Mitty (Ben Stiller) jobbar som negativansvarig på legendariska fototidningen Life. En dag ska tidningen läggas ner. Magasinets legendariske fotograf (Sean Penn) har tagit sista omslagsbilden, men negativet verkar saknas i försändelsen. Walter Mitty får helt enkelt ge sig ut i världen och jaga reda på fotografen. Samtidigt är han olyckligt kär i sin kollega, spelad av Kristen Wiig. Genom de frekventa och spektakulära dagdrömmarna har Ally McBeal fått sin manliga efterträdare.

Det är min vän som valt filmen, och visst är jag lite vilsen här.
Resten av publiken består av 20–30-åringar som gått precis rätt. De verkar tillhöra gruppen som matats med roliga Hollywoodmän sedan barnsben.
De vrider sig av skratt trots att filmen väldigt sällan är skrattrolig.
Hade Petra Mede eller Nour El Refai dragit samma jokes hade ingen skrattat. Men här agerar publiken på kommando.

”The secret life of Walter Mitty” är ofta väldigt snyggt filmad och redigerad. Den är kanske inte så rolig, men ständigt myscharmig. Tills det står fullständigt klart att detta är en rolig film, helt utan roliga kvinnor.
Hollywood får ofta kritik för att inte släppa fram de få kvinnor som lyckats slå sig in som komiker. Walter Mitty är ett härligt filmprojekt härliga Hollywoodmän emellan. Trots att många av de bärande rollerna hade kunnat spelas av kvinnor hänvisas det andra könet till tråkrollerna. Den snygga tjejen på jobbet, mamman, systern.
Precis innan har jag sett Lars von Triers ”Nymphomaniac”, en film om en kvinna som gör våldsam revolt mot kvinnans perifera plats i samhället.
Intrycken från den filmen får mig att drömma om att de tillrättalagda kvinnokaraktärerna i Walter Mitty ska göra revolt, tvinga sig in i grabbarnas fotbollsmatch i Himalaya, sno longboarden från den töntgullige huvudrollsinnehavaren. Självklart är det lönlöst i en film som till skillnad från ”Nymphomaniac” görs tillgänglig på varenda biograf i landet.

Kort sagt: Walter Mitty är en snygg och mysig historia, och det är egentligen bara en gravt alkoholiserad helikopterförare en bit in i filmen (Ólafur Darri Ólafsson) som gör den riktigt sevärd. Precis som med ”Forrest Gump” var detta nog första och enda gången jag såg den här filmen. Det räckte bra så.
Men.
Du som tror att du kommer gilla den kommer antagligen göra det.

Walter Mitty

Walter Mitty