Det finns ett rum hos farfar dit barnbarnen inte får gå. Dörren är alltid låst och därinne surrar det, och ibland kan de höra ett konstigt knapprande ljud.

Det är först när farfar är död som de kommer in och ser. På väggen sitter ett stort äpple, en ikonisk logotyp som sedan länge fått en dammig patina i populärkulturen. Gammal musik, Lady Gaga, haha tänk att hon var så nyskapande och populär?! Madonna? Haha, men farfar, du kunde aldrig släppa det där 00-talet?!

På ett skrivbord står en gammal dator och i den hittar de sparade MSN-loggar och Facebook-sidor. En mängd kontakter som en gång betydde något. Eller som inte betydde något alls. Vilken charm det var. När man skulle känna alla flugor i en och samma smäll.

De hade varit unga och dumma. Och lyckliga. Allt var nu precis som då, bortsett från lyckligheten. För någonting hade gått snett, och det bästa var nog att inte veta vad.

Hon satt på spårvagnen, det var sent och hon var glad att våren äntligen kommit. Och att hon inte hade tagit livet av sig under den hemska vinter som passerat. Det som såg så nattsvart ut då såg mer harmlöst ut i vårsolens sken. Dessutom hade hon aldrig vågat ta livet av sig, det hade varit att ta mer plats i det offentliga rummet än vad hon var värd.

Nu satt hon och tänkte sig en vår i Paris. Tänk att bara sälja alla sina grejer och dra dit. Hon tog en klunk vatten ur flaskan. Hade hon inga vänner här så nog kunde hon få det där? Vänner förresten, så mycket skulle hon inte begära. Någon att bli full med, någon att gå barfota med längs Montmartres gränder. Någon att skratta med åt sådant som inte alls är roligt i nykterheterns akademiska ljus.

Hon kände en bubbla växa nere i halsen och plötsligt spydde hon upp lunchen, men han sätta läpparna till flaskan innan. Thaibuffé studsade ner i vattnet, flöt omkring som döda fiskar. Som en modern snökula. Thaimat och magsyra. Ungen som precis skulle gå av gjorde en stor min, han och hans mamma skyndade sig av spårvagnen.

Solen sken in genom det kladdiga fönstret och värmde hennes kind. Titta inte bakåt, titta inte framåt. Paddla bara.

En favorit från förr i portfolion:

Kortet är taget i kollektivet Torstens gamla lägenhet på Smedjegatan i Norrköping, med fågelbajs på rutan… det var tider det!

Alla coola journalister, poliser, kockar, skådespelare, författare, hårfrisörskor, you name it, har en last, en ovana som de antingen försöker sluta med eller njuter totalt av. Som om de liksom inte kan ta ett enda andetag till utan en whiskey eller ett paket Gråa Blend utan filter.

Jag oroar mig härmed för den nya generationens coolhet i branscherna. Hur ska vi medvetna 80-talister och framtidens generationer hantera detta? Inte är det ens i närheten lika häftigt att stå utanför tingsrätten och suga på en lakritspipa?

Visst finns det de som försöker, de som vill försöka behålla rökningens coolhet, de som flyger ut från tåget så fort det stannar på en station, och tar ett nödbloss. Men de kan inte göra det ostört. Runt omkring dem finns ett hav av människor som tittar skeptiskt och väser “osmakligt” genom hopbitna tänder.

Ett tag försökte branschen (i alla fall journalisterna) att återinföra coolheten som denna gång stavades kokain. Men snabbt blev det sunkigt också. Nu ska man ta hand om sin kropp. Fast man tycker det är jobbigt. Men stopp! Har vi inte dagens coola drog just där? Träningen.

För att palla med att skriva ett enda tecken till måste man bara dra till spinningpasset en vända, för att palla eftermiddagen på redaktionen måste man bara ut och springa en vända. Abstinensen gör sig påmind, hjärnan håller på att klappa ihop.

Vill man vara syndigt cool idag får man allt vara ohämmad rädd om sin kropp.

Det finns människor som släpar med sig en ångande kopp kaffe överallt, om så med i ett bungyjump-hopp. Och så klungorna av rökare utanför arbetsplatser och skolor. De är inget annat än gottegrisar! Mitt i vardagens slit och släp, stress och press tar de sig tid att skämma bort sig själva. Mmm, tjära i mina lungor, mmm kaffebruna tänder. Nu kan jag gå vidare starkare genom livet, ty jag är inte ensam.

När jag, å journalistutbildningens vägnar, besökte kommunfullmäktiges sammanträde i eftermiddags så satt det en dam i krullig tantfrisyr framför mig. Hon böjde sig fram på läktaren och tittade ner på det politiska skådespelet. Då och då gjorde hon anteckningar med benen i kors. Så långt proffersionellt. Men så; plockar hon fram en rulle med vingummin. Som hon prasslade. Och prasslade. Hon vecklade upp pappret, och så tog hon ett vingummi med lillfingret spretandes nittio grader. Så lät hon sig väl smaka. Och sen tog hon en till.
En av vardagens gottegrisar, som inte mister en chans att skämma bort sig själv lite.

När jag åkte med det överfulla fredagståget till Borås i fredags fick jag stå. En av dem som satt gick till bistron och köpte kaffe. Han borde förstått att man inte köper kaffe på tåg. Om man inte är dum i huvudet. Någon minuter efter att han slagit sig ned med sin lilla underbara pappmugg hade han spillt ut kaffe över byxorna och sätet. Som man gör när man dricker kaffe på tåg.

Visst har njutningen blivit en dygd för oss, finnes det tillfälle att breda ut sig på bussen så gör vi gärna det, och finnes inte plats så gör vi det ändå. Men ibland får vi vårt straff. Ty vi får inte må för bra! Rökarna får onda eller medlidsamma blickar och kommer de sedan och sätter sig bredvid en på bussen då himlar man friskt över stanken.

Men kaffedrickarna, de klarar sig än så länge. Ty de kan alltid vallfärda till Charlotte Perrellis tandblekningsklinik. Eller tvätta sina byxor. Sedan är det ingen som anar något!

Justitieminister Beatrice Ask har fått utstå mycket efter att ha föreslagit att man ska skicka ut gredelina kuvert med posten till misstänkta sexköpare. För att familjen ska se, att här har vi en sexköpare inpå oss! Vilken omtanke! Här ska ingen behöva gå runt och fundera på om ens man eller fru(?!) knullar prostituerade.

Men Beatrice vill ju inte att det ska skickas färgglada kuvert till män och kvinnor som är otrogna (utan att betala för sig). Hon vill inte att vi ska satsa extra mycket på att offentliggöra alkoholister och hustrumisshandlare. Det rör sig kanske inte om omtanke för familjerna där ute ändå? Nej, Beatrice vill mest skrämmas. Hon vill skrämma människor från att köpa sex.

Eftersom sexköp är olagligt så kan det ju verka som en sympatisk idé.Men varför inte gå till roten av problemet? Varför inte hjälpa de stackars (kvinnliga?) hororna bort från gatorna? Varför inte eskortera in dem i samhällets värme? Så att det inte finns några kvinnor att gå till när Svensson vill ha nytt kött på “grillspettet”?

Beatrice vill inte skicka ut gräll korrespondens till de som säljer sex, för de är ju offer i hela den här sörjan. Ofta kan det säkert stämma. Men kan det finnas de som är fullt kapabla till att sälja sex? SVAR JA.

Det finns människor där ute, nyss könsmogna och äldre, som (säkert lite äcklat) gärna böjer sig fram för en äldre man (eller vem det nu månne vara), bara de får nått för det. Det är “bara sex”.
Sugardaddys och mer klassisk prostitution förekommer både i gayvärlden som i den vanliga tvättade straighta världen. Och det kommer vi aldrig att kunna stoppa. Det betyder naturligtvis inte att vi ska försöka rädda livet på de som far illa av sexhandeln. Det är ett allvarligt problem, och har nog alltid varit det. Övergrepp förekommer även på andra håll i djurriket.

Så. Varför inte starta lagliga bordeller? Kontrollera dem gärna, varför inte? Varenda restaurangkök ska ju nagelfaras och kontrolleras, det är inte alls fel att kolla upp så att bordellerna funkar bra. Se till att personalen trivs, se till att de kan vara trygga, att det finns säkerhetsvakter ifall det skulle behövas. Som för en vanlig central restaurang eller affär.

John Cage, i 90-talsserien Ally McBeal, förklarade sitt besök hos en prostituerad med att det kändes ärligare att köpa sex än att gå ut på krogen och ragga under falska förespeglingar, bara för att få sex. Som så många gör.
Anders Eldeman, Mr. Melodikrysset, berättat (i Hemmets veckotidning, eller spelar mitt minne mig ett spratt?) miste han oskulden med en dansk hora. För att få det gjort, typ.

Precis som att det är bra att kontrollera våra alkoholvanor på något sätt är sexualiteten en så skum drift för vissa, att den kan behöva kontrolleras och regleras på ett Systembolagigt vis.

Det måste finnas något smartare vi kan göra än att skicka ut skrämsel-kuvert. För sexdriften kommer inte stanna av för det. Och vissa kommer aldrig sluta ha sex utanför äktenskapet. Frun blir snart för tråkig för det.

Läs också:

Lisa Magnusson: “Beatrice Ask, kvinnor som säljer sex är inte skändade”