Jag bor i ett surr. Ett surr skapat av skeva sömncykler, för stora IKEA-kassar fulla med smutstvätt, kvarställda smutsiga matskålar från frukosten i morse, igår och dagen innan det. Halvtransparenta bilder av en ommöblering när jag går genom lägenheten. Ekon om något som kunde varit. Svällande tidningshögar som skriker att jag ska ta tag i dem och läsa dem så att de kan förpassas sedan. Eller att jag i alla fall kan riva ur sidorna av DN:s sommarföljetong och spara endast dem.

Surret förstör den rena tonen, men jag vet inte när den senast var ren. Jag vet inte när jag senast simmade genom vattnet och det var klart turkost. Så länge jag kan minnas, alltså i alla fall i tre år, har jag simmat omkring i en grumlig gröt. En långsammare version av verkligheten där smutsdisk, bananskal och använda kondomer aldrig har slutat sväva förbi mig.

En lätt huvudvärk som finns där när jag somnar och fortfarande när jag vaknar. Som en klassisk Carl Larsson med ett påklottrat “kuk” i grafittistil.

Endast livet kan döda det där surret, den där avoga frekvensen, uppstickaren som gör revolt mot hur det ska vara. Livet. Börjar det nu?

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.