De hade varit unga och dumma. Och lyckliga. Allt var nu precis som då, bortsett från lyckligheten. För någonting hade gått snett, och det bästa var nog att inte veta vad.

Hon satt på spårvagnen, det var sent och hon var glad att våren äntligen kommit. Och att hon inte hade tagit livet av sig under den hemska vinter som passerat. Det som såg så nattsvart ut då såg mer harmlöst ut i vårsolens sken. Dessutom hade hon aldrig vågat ta livet av sig, det hade varit att ta mer plats i det offentliga rummet än vad hon var värd.

Nu satt hon och tänkte sig en vår i Paris. Tänk att bara sälja alla sina grejer och dra dit. Hon tog en klunk vatten ur flaskan. Hade hon inga vänner här så nog kunde hon få det där? Vänner förresten, så mycket skulle hon inte begära. Någon att bli full med, någon att gå barfota med längs Montmartres gränder. Någon att skratta med åt sådant som inte alls är roligt i nykterheterns akademiska ljus.

Hon kände en bubbla växa nere i halsen och plötsligt spydde hon upp lunchen, men han sätta läpparna till flaskan innan. Thaibuffé studsade ner i vattnet, flöt omkring som döda fiskar. Som en modern snökula. Thaimat och magsyra. Ungen som precis skulle gå av gjorde en stor min, han och hans mamma skyndade sig av spårvagnen.

Solen sken in genom det kladdiga fönstret och värmde hennes kind. Titta inte bakåt, titta inte framåt. Paddla bara.

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.