Från början var allt ett mörker.
Det låg en vik där, en vacker utsikt men ingen kunde se den när dagens tagit slut.
Bussen var nedsläckt men dess ytterlyktor gav ändå platsen ett tillfälligt liv, plötsligt fanns den.

De sista sidorna i en bok kan jag knappt koncentrera mig på annat än att det snart är slut.
Ska någon hinna dö, tänker jag.
Jag tänker att min hjärna blir överfull, att mina tvångstankar avlagrar sig i hjärnans blodkärl. Jag tänker att mina tankar etsar fast sig i orden och tvingar mig själv att tänka andra tankar när jag läser meningarna en andra eller tredje gång.
När sista ordet är läst surrar min hjärna och undrar vad som väntar härnäst. En vän har slutat andas.

Bussen är som en lykta som glider genom landskapet, där den inte är finns inget.
När jag går av i Munkedals centrum hör jag ungdomar vid parkerade bilar på torget. Runtom dem är allt mörkt.
Bussen åkte iväg med existensen och kvar blev jag i intet.
Det luktar av blöt asfalt och mosade sniglar.
Jag går förbi hus. Ju finare hus desto värre. De ensamstående föräldrarna bor i nybyggda villor med fina stabila Bullerbygrindar och vitmålade staket. Stabila dörrar i fint trä och med rejäla handtag. Tunga dörrklappor i samma metall.
De lyckliga paren bor i de mer alldagliga husen. Jag undrar hastigt om det är doften av nytt trä som frambringar otrohet. Kanske är det den starka doften av impregnering som släpper lös de otämjda krafterna som kanske finns latent i oss alla.

Mörkret är som en trygg filt omkring mig. Det jag inte kan se finns inte. Grannens hus, som ligger nånstans bland alla äppelträd, är nedsläckt och finns inte. Ett annat hus är utflyttat och inflyttat, nya tavlor pryder väggarna, nya växter fönstren.
Någonstans faller ett övermoget äpple dovt till marken, någonstans fräser en katt.

Njut, snart kommer solen och förändrar allt.

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.