En av Sveriges största mobiloperatörer har ett avtal med tv-programmet Idol. I sitt kundutskick har de intetvjuat Idol-juryn med frågan “Vad har du gjort riktigt snabbt?”

Svaren är väldigt karaktäristiska. Det är Andreas “Jag skryter och vill verka speciell” Carlsson, Anders “Clownen” Bagge och Laila “Jag har fått SÅ nog av journalister” Bagge Wahlgren:

Andreas Carlsson: “Jag körde 300 milds mellan LA och Las Vegas på under tre timmar i en Skoda. Det slutade med en dyr bot och jag kom försent till mötet med Katy Perry. That’s hat you get for trying to be on time for Vegas.” [Jag SPYR, ands anm]

Anders Bagge: “Jag kan sticka en tränings-overall på en förmiddag” [Gah, ands anm.]

Laila Bagge Wahlgren var för snabb för oss, så henne fick vi inte tag i. Men vi vet att hon är grym på Quickstep.

Jag skrev det förra blogginlägget via mobilen, på spårvagnen. Hag satt bredvid en dam som satt med händerna i knät och tittade runt som en uggla och jag, jag bara skrev och skrev och skrev.

Hon undrade nog vad jag, ynglingen, höll på och fippla med på min mobil för jag tror att hon kikade efter.

Jag blev alldeles pirrig (mobilen föreslog “porrig”) i magen. En bloggläsare precis bredvid mig på vagnen. Att kunna studera sin läsares reaktioner på plats.

Även om den jäveln inte kommenterar.

Men hon tittade bort ganska snabbt igen.

Jag har alltid velat besudla mitt hem med direktreklam, ända fram till i december när vi flyttade till en ny lägenhet och lät “ej reklam”-etiketten vara kvar.

Stillhet.

Ett renare hem (bortsett från mina dagliga DN som vissa medlemmar av hushållet gärna påpekar snart får en ganska skräpig karaktär…)

Men. Nu börjar jag känna av reklamens bästa egenskap. När den har kommit så vet man att brevbäraren har varit där. Och brevbäraren kommer aldrig två gånger; då har man fått sin del. Vissa dagar kommer bara reklam.

Men om man har satt upp en “ej reklam”-lapp då? Och inte fått ens någon reklam?
Ja då går man och väntar. Veckonyhetstidningen Fokus kommer idag. Den har för mig fått fylla reklamens uppgift. Ligger den där så vet jag att hag har fått min del.

Där sitter jag på spårvagnen och gör allt för att verka glad och käck. Jag lyssnar på klämkäck musik som övergår i lite lugnare dito, och så ringer telefonen. Vem vågar störa mig i min kvalitetstid?
— Hallå?!, fräser jag.
Och vad hände med mitt glada uppsåt?
Huvudet bultar, ögonen värker.

Bara sluta.

Glad igen! Whoa! Världen ska erövras!