”Blygdläppar, snopp, bröst. Kan du fixa det så gör det.”
Uppmaningen kommer i SVT:s serie Skönhetsbubblan.
Och treåringarna snappar upp budskapet.

Den nya SVT-serien ”Skönhetsbubblan” startade i veckan och skildrar människor som jobbar i skönhetsindustrin – och de som är besatta av den.
Jane är 24 år och har gjort 48 ingrepp för 200 000 kronor. Bingo Rimér har matat henne med Moore-idealet sedan tonåren.
– Jag är inte nöjd med min kropp för fem öre, säger hon i programmet.
Nu planerar hon att operera sina blygdläppar.

Ankläpparna drar ner
Jane ser söt ut, antagligen gjorde hon det redan innan operationerna. Ska man vara krass finns det en sak som väsentligt drar ner hennes utseende: de karaktäristiska ankläpparna.
Var tredje kvinna kan tänka sig att förändra sitt utseende med någon typ av operation, enligt programmet. Det är väl ingen sensation, de flesta av oss har något komplex vi stör oss på hos oss själva. Men det är långt ifrån att faktiskt ta klivet upp på operationsbordet. Och ännu längre ifrån att aldrig bli nöjd med sin kropp.

”Skulle också sett ut som Kissie”
Det sägs att Kissie var med och boostade plastiktrenden i Sverige. Den mer vuxna, och synnerligen naturligt snygga bloggkollegan Isabella “Blondinbella” Löwengrip gav sin syn på saken i veckan.
– Jag blir verkligen ledsen när jag ser ett sådant program och arg på hur industrin utnyttjar tjejer med dålig självkänsla, skriver hon på sin blogg.
I programmet menar Katrin Zytomierska att fula tjejer fått hopp om livet när plasttjejerna visat hur lätt det är att förbättra ett liv.
– Hade jag varit 15 idag hade jag sett ut som Kisse också, säger hon.

Treåring om bröstoperation
En av mina vänner jobbar som dagisfröken berättar om en treåring som sett programmet.
På ett självklart sätt berättade barnet i veckan att kvinnor som inte är nöjda med sina bröst kan operera dem.
Man kan, som min vän gjorde, ifrågasätta att en treåring får se ett program som ”Skönhetsbubblan” – det sänds inte på barnvänlig tid.
Men ännu mer måste vi ifrågasätta plastikidealet.
Inte sitta som Janes pojkvän i programmet och säga att det ”kanske krävs någon form av inplantat” för att forma hans drömtjej. Skulle han själv spruta in gift i sin kropp?

Plattbröstad Peyre
På söndagen ser jag barn med sina föräldrar i tunnelbanan. De har kånkenryggsäckar på sig, de ska kanske ut i skogen eller till ishallen och åka skridskor. De är unga, söta och oförstörda. De sjuka idealen är som gas som ligger tätt i hela staden, som tar sig in i våra hem via ytliga tv-program och magasin. Som förstör och bryter ner vuxna. Och alla har vi varit barn.
Jag tänker mig en femårig Kissie på tunnelbanan, med en kåken på ryggen. En treårig plattbröstad Natacha Peyre. Och jag blir lite handfallen. Jag känner en hopplöshet i hela kroppen.
Mina framtida barn ska skyddas från det där giftet. Till. Varje. Pris.

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Tar upp Iphonen och läser Nöjesbladet. Finns det någon krönikör ombord är jag en utmärkt illustration för något som ligger i tiden, eller något.

Molly Sandén har dödshotats av exat Eric Saades fans. Så det är mer synd om henne än om mig och min DN.

Det är då uteliggarna kliver ombord. De luktar surt och sunkigt, som den ensamboende gubbgrannen jag besökte ibland när jag var liten. De har sina bylten och filtar i påsar och fadda kläder med olika sportklubbstryck på.

Jag tänker att det är mer synd om dem än om Molly Sandén.

På vägen till jobbet går jag förbi minst en uteliggare med en tom kaffemugg som skramlar av några mynt. Jag går förbi. För jag tror inte på bistånd den vägen.

Men när jag får upp en förkyldningsartad snorloska ur halsen låter jag bli att spotta den på asfalten. Jag bär med den som den sista droppe vatten tills jag kommer till jobbet och kan spotta ut den. Uteliggarna i Stockholm har det tillräckligt jävigt ändå.

Och kväll ger Molly Sandén allt på schlagerscenen i Globen.

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Sedan ser jag hans första; den allra första. Och hans andra. Och hans tredje. De före mig. De ser ut som jag.

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

“de kvällströtta medpassagerarna är
som klubbade syskon, vi är som en
familj om man kisar nått väldigt.”

Det känns som när vi åkte hem från släktkalasen i Trollhättan när jag var liten. Blötsnöflingorna bråkar i bilarnas strålkastarsken där ute, de mörka skogarna är som svarta hål vid vägens kanter. Jag vet att om bussen skulle få stopp och jag skulle gå in i skogen så skulle jag sugas upp av det svarta hålet och aldrig komma tillbaka. Men på bussen är jag trygg, det är någon annan som kör. Till och med säkerhetsbältet har jag på mig, för det säger lagen att jag ska ekar exets röst i mitt huvud.

Jag somnar till musiken i mina hörlurar är som från kasettbandet i mammas och pappas bilstereo, de kvällströtta medpassagerarna är som klubbade syskon, vi är som en familj om man kisar nått väldigt. Bussens skumpande är som ett tryggt vaggande. När jag vaknar har jag åkt en hållplats för långt, jag paniktrycker på stoppknappen och får gå i snöovädret. När jag kommer hem är det ingen som lagar min mat.

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Hej Javier, Lolita och VIAGRA andra flitiga kommentatorer! Tycker ni också att det är jobbigt att gå in i en affär när ni redan har köpt något? Man kanske droppar förbi mataffären efter klädaffären, eller väntar på bussen med en matpåse i handen och bränner de tjugo minuter man väntar genom att gå in på Coop Forum som är typ det enda som är öppet såhär dags en lördag som denna.

“väktarens bulldogkinder flaxar som
ett lakan i vinden på ett klädstreck”

I alla fall jag har de där anslagen om “Har du enpåse eller väska? Var god visa upp den för kassörskan” inbränt i näthinnan. För jag får alltid lite ångest när jag ska köpa mat. För man har ju alltid en påse eller väska med sig. Och inte vill man väl fläka ut den för en okänd kassörska? Och inte har man en femma till förvaringsboxarna. Man är bara en primitiv grottmänniska på jakt efter mat och vill ha sin påse med sig på färden.

Så trots att min väska var full och trots att jag hade mycket fragila potatischips i min påse så knölade jag ner den i väskan. För en väska känns mer oskyldig än en påse. Och så går jag där och hittar ingenting jag vill köpa. Och tänker att jag MÅSTE köpa något för att verka mindre skyldig. Skyldig?! Jag har ju inte ens snott nått. Så tänker jag att det är under min värdighet att köpa något bara för att verka mindre misstänkt. Så går man ut mellan larmsensorerna. Möter kassörskans blick och låtsas att man inte har något att dölja. Fast man inte har det! Så lutar kassörslan något på huvudet. Möter väktarens blick och gör en knick med fingret. Jag hör väktarens handbojor klinga till som en drömfångare på en sommarterass när han tar ett stort kliv mot mig.

Jag tar väskan i ett fast grepp i famnen och springer. Jag springer för allt jag är värd medan Susan Boyles julskiva spelas i högtalarsystemet. Det är som att jag springer i slow-motion när de andra kunderna faller som käglor och yr som vantar omkring mig. Saliven formas i små svävande droppar kring mig och väktarens bulldogkinder flaxar som ett lakan i vinden på ett klädstreck. Så tar han sats och kastar sig över mig. Vi faller båda mot det smutsiga golvet, med huvudet i samma höjd som de massproducerade kängorna på dem som lyckats behålla balansen i min framfart. Väktaren böjer min arm i en vinkel som fram tills dess aldrig funnits. Han bryter väskan ur mitt grepp och genomsöker den effektivt. Finner mina chips och kvittot som jag lagt i påsen som bevis på att jag lagt mina studiemedelsören på en påse chips ifall nån skulle ifrågasätta. Så hummar han missnöjt och hjälper mig upp, trycker väskan i min famn hårt och tittar skeptiskt på mig. Så linkar jag till bussen. Sedär, tjugo minuter bränner man ju lätt.

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Author insert a music with WS Audio Player.
Download (Vi tar med oss vardagsrummet).

Jag har pratat om Facebooksamhället många gånger förr. Det är det där samhället där en människa som du eller jag är produkter som ska marknadsföras. Det kan vara en tonåring som ska framstå som cool i klasskompisarnas ögon eller en journalist som jag på väg ut i yrkeslivet där kontakter är allt. Alla har vi fått ett liv och det ska levas till sin fulla potential. Det jag ska prata om nu är en utveckling i samma ämne. Vi har nämligen blivit sniglar. Räsersniglar, som bär med oss vårt hem dit vi går i ett räsersamhälle. Kanske är jag en extrem men sitter jag på bussen så sitter inte jag på bussens ås om man gjorde för kanske 20-30 år sedan. Jag tänker mig att man satt där och tittade på människor och tjuvlyssnade på vad de sa till varann. För mig är det ett mysterium hur en sajt som Tjuvlyssnat kan få in några bidrag överhuvudtaget när jag själv aldrig tar ur mina hörlurar ur öronen. Aldrig sinar musiken i mina öron och det är sällan jag lyfter ögonen ur tidningen jag läser. För tiden är dyrbar, medan jag apatiskt kan sitta och studera statusuppdateringar en hel bakfyllesöndag så ska tiden på bussen icke förslösas. Där avnjuter jag kultur i många olika former, som om jag satt i mitt eget vardagsrum. För i ett samhälle där ungdomar knappt kan se en film hemma utan att bli rastlösa måste vi sätta oss i våra små kulturfängelser för att få den där låneboken läst, eller orka se de där tv-serierna som vi vill hänga med i. Hemma har vi hur många möjligheter som helst, men på bussen, eller i biosätet kan vi inte annat än fördriva tiden och beta av nästa film, eller nästa artikel i morgontidningen som vi anser att vi borde läsa. Som sagt, jag kanske är ett extremfall, men vad jag kan se är det här en utveckling som eskalerat ända sedan freestylen blev var mans eller kvinnas egendom och som fullkomligen exploderat i och med internet och smarta telefoner. Så den där trenden med surdegsbröd och med hemodlade grönsaker? Eller det mer hardcore-exemplet från senaste numret av Filter där man besöker ett gäng som fått nog av tekniksamhället och flyttat ut i skogen i ett amischkollektiv. Det låter väl inte så tokigt. Snart skickas nog busslaster med oss teknikskadade människor ut i de djupaste skogarna, ordinerade fågelkvitter, att odla sin egen mat och somna under stjärnorna. Eller vid dens prakande elden, DENNA gång mer KROPPSLIGT än mentalt utmattade.


Author insert a music with WS Audio Player.
Download (Vi tar med oss vardagsrummet).

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

I höstas tillbringade jag två veckor åt att skriva ett reportage om ett köpcentrum. Men mellan affärerna låg något annorlunda: en frikyrkoförsamling. Där tillbringade jag flera timmar, något som aldrig kom med i mitt reportage sedan. Trots att det var bland det bättre i mitt reportage fick det inte plats bland mina 15 000 tecken.

Jag kom in i gudstjänstlokalen och hälsade på tre kvinnor i medelåldern. En av dem satt ensam på en rad bakom de andra två och det var Anette. Hon berättade hur hon hade smugit runt på församlingens loppmarknad i flera år. Vissa söndagar hade hon stått utanför den hangar där man höll gudstjänst och lyssnat på lovsångerna. En torsdag hade hon kommit in på loppisen och smugit runt när en av kvinnorna i församlingen kom fram till henne. “Hur ser du ut? Hur är det med dig?” frågade den gråhåriga kvinnan. Anette tittade till svar. När jag möter henne bland de uppställda stolarna i församlingssalen har hon blivit frälst, när pastorn lade sin hand på henne och bad så mötte hon Jesus.

Så fort en ny medlem klev in i byggnaden vändes alla blickar mot honom eller henne. Leenden, man kom fram och hälsade, var man upptagen i ett samtal kom man fram och hälsade så snart man kunde.
- Här har jag fått vänner, sa Anette och tittade runt på de andra.

Sedan brakade gudstjänsten igång. Ger varje församlingsmedlem “sitt tionde”, alltså 10 procent av sin inkomst till församlingen, vilken församling man än tillhör, så ska Gud belöna en med en ström av rikedomar. Och en ström, vad är en ström? Jo det är så som vattnet forsar fram i Älven, och det forsade mycket efter flera dagars regn över det lilla samhället. Sedan gick en kvinna runt med en gyllene kollektskål. Anette räckte mig en skrynklig sedel och bad mig lägga i den. Eftersom hon satt längst in på raden så gjorde jag som hon bad mig. När jag lagt i Anettes sedel så böjde hon sig fram mot kvinnan med krukan och lade i ytterligare en sedel.

Någon läste min presentation på en community och frågade om jag var Andlig, eftersom jag inte tror på Gud utan på Människan och Godheten. Det låter kanske flummigt men när Gud är som mest konkret så är det när han är en omskrivning för människans godhet. Jag tror inte att Gud finns. Jag tror att religionen är ett sätt att hantera existentiella frågor och för mig passar det inte att tro på Gud. För mig var Anette en ensam kvinna, som så många andra ensamma människor i Sverige. En kvinna som inte blivit sett och som inte hade någon som brydde sig om henne. I församlingen blev hon plötsligt sedd. Pastorn lade till och med sin hand på hennes kropp och bad för henne till sin “Gud”. Inte undra på att hon kände en stark värme strömma genom kroppen, en annan människa såg henne och brydde sig för en stund bara om Henne.

Det var en rörande scen. Vi människor behöver varandra. Vare sig vi skapar ett gratis uppslagsverk på Internet, som Wikipedia, eller om vi bara kämpar med att ta oss igenom vardagen.

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Medan vinder river i de grälla höstgrenarna utanför fönstret i mitt andra hem så hittar en tår sin väg ur min ögonvrå och ned för min kind. Någon öppnar sin dörr ute i korridoren. Här hade jag kunnat ligga och ruttna, död sedan länge och höstvinden hade ändå lekt bland löven där ute, tänker jag. Kärlekar kommer och går, personer, öden. Efteråt spolar varmt rengöringsvatten allt kliniskt rent, som på hygieniska stadstoaletter.

Vi är utbytbara, tänker jag. Vi går runt här och skapar våra liv, tänker våra tankar och lånar vår tid. Sedan är vi borta. Våra hjärnor rensar inte bort någon lika kategoriskt och självklart som livet gör. Vi har funnits och vi har gjort skillnad. Varje liv har en mening. Även om man slösar en hel söndag bakfull i sin säng. Det är med lite ödmjukhet jag tar på mig kläderna och går ut i hösten. Solen håller på att gå ner, imorgon kommer den tillbaka igen.

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Tyst på andra sidan. “Hallå, du har nog ringt fel.”

“Jaså jaha, men då får du ha en bra kväll då, fröken, hej på rej!”

Nu har jag sparat Annettes nya nummer.

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Allt snurrar när jag cyklar Avenyn upp. Eller någon parallellgata, det spelar ingen roll så länge det inte är Avenyn för jag har inget cykellyse som fungerar och allting snurrar. Någon fick ett ligg, någon följdes till taxin och jag cyklar hem. “Taxi taxi” ropar utländska röster från periferin. Jag vet inte vilka de är, eller varför de tror att jag skulle vilja åka i deras svarttaxis men här cyklar jag. 500 x 2 är bötern om polisen kommer förbi, men det gör de inte. Jag cyklar fort och blir svettig i svanken. När jag kommer hem somnar jag ensam och vaknar likadant dagen efter. Avenyn ligger kvar, och cykellysena hänger fortfarande inpackade i plast på Clas Ohlson. Ännu en dag kommer och försvinner och snart kommer nästa.

Tick, tack, tick.

No related posts.

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.