Vilken härlig kombo! En filmisk Goldfrapp-låt med videoklipp från Paris. I like it! Detta är kvällen låt här, och medan den repeatas å det grövsta fantiserar jag ihop svartvita filmscener från 60-talet. Jag leker hemlig agent och smyger längs med tapeterna, med händerna i pistolfattning. Jag kastar mig, från vardagsrummet, ut i hallen, gör en volt, rullar ihop till en liten roll och hoppar upp i sittande ställning framför spegeln där jag spänner ögonen i mig själv.

Typ så.

Annars äter jag riskakor med smör och ost (fyndade på Coop) och läser Reportage — att få fakta att dansa (Anders Sundelin). Väldigt inspirerande bok. Kan bli ett måste i herr Hanssons privata bibliotek.

Ikväll ska jag testa att se på TV. Återigen. Det börjar nästan bli ett stående inslag i mitt liv att jag då och då tar del av televisionsstrålningen. Ikväll ska jag smaka på Spooks (eftersom Carol Jordan-skådespelerskan från Mord i Sinnet – Hermione Norris — är med) och sedan Mad Men (för att DN skrev så rövslickigt om den serien i dag). Kort sagt: det blir en kväll i Kanal 9:s tablå. Men först tar vi Goldfrapp en gång till!

Waho — värsta glada låten! Kan rädda vilken torsdag som helst!

Text:

I wanna ask you
Do you ever sit and wonder,
It’s so strange
That we could be together for
So long, and never know, never care
What goes on in the other one’s head?

Things I’ve felt but I’ve never said
You said things that I never said
So I’ll say something that I should have said long ago:

(You don’t know me)
You don’t know me at all
(You don’t know me)
You don’t know me at all (at all)

You could have just propped me up on the table like a mannequin
Or a cardboard stand-up and paint me (paint me anything)
Any face that you wanted me
To be seen.
We’re
Damned by the existential moment where
We saw the couple in the coma and
It was we were the cliché,
But we carried on anyway.

So, sure, I could just close my eyes.
Yeah, sure, trace and memorize,
But can you go back once you know

(You don’t know me)
You don’t know me at all
(You don’t know me)
You don’t know me at all (at all)

(You don’t know me)
You don’t know me at all
(You don’t know me)
You don’t know me

If I’m the person that you think I am (Ah ah ahh)
Clueless chump you seem to think I am (Ah ah ahhh)
So easily led astray,
An errant dog who occasionally escapes and needs a shorter leash, then
Why the fuck would you want me back?!

Maybe it’s because

(You don’t know me at all)

Ahhh ah
Ahhh ah

(You don’t know me,
you don’t know me.)

Ahhh ah
Ahhh ah

So, what I’m trying to say is
What (What?)
I’m trying to tell you
It’s not gonna come out like I wanna say it cause I know you’ll only change it.
(Say it.)

(You don’t know me)
You don’t know me at all
(You don’t know me)
You don’t know me at all (at all)

(You don’t know me)
You don’t know me at all
(You don’t know me)
You don’t know me at all (at all)

What?

(Mmmm, ohh oh
Ah ah ah ah ah
Aha ah ah ah
Ah-ah-ah-ah-ah
Oh-oh-oh-oh-oh
Aha ah
Ah ah
Ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah
Oh-oh-oh-oh oh ohh)

Älskar den här låten. Den verkar kanske lite väl banal-trallig, men jag verkar gilla sånt. Annie Lennox har sannerligen sina stunder!!

Vivaldi är förjävla bra. I introt till Adagio in G Minor fick jag nästan lite Elton-Johns-Believe-vibbar även om ni kanske inte tycker samma sak. Vivaldi var först, bara så ni vet ;D

Adagio in G Minor (Albinoni)

Elton John – Believe (At the Red Piano, Las Vegas)