![The [and] Blog](/wp-content/logo.jpg){kind=logo}
När jag och Mäthy igår sökte skydd undan ett kyligt Göteborg smet vi in på Pressbyrån. Jag scannade som vanligt tidningshyllorna och fann på Bonniers Världshistoria att giljotinens upphovsman var emot dödsstraff. Synnerligen intresserade började vi diskutera detta.
Staffan Giljotin, som levde i de sjuttonhundratalska utkanterna av Paris, hade alltid varit särdeles förtjust i korv men var lite väl vårdslös med sin backhand på tenniscourten och fick efter ett tag svårt att skiva sin frukost-, lunch-, eftermiddags- och kvällskorv. Påpasslig som han var började han snart att skissera en korvskivare där man stoppade in korven i ett hål och lät en metallskiva falla ner och klyva den i skivor. Något liknande hade inte lanserats tidigare, och efter patentbeviljande och samtal på Korvklubben verkade intresset för produkten ganska stort. Staffan anlitade således en firma för att tillverka trehundra korvgiljotiner (som han kom att kalla dem, då han gärna satte sitt namn på en sådan fyndig uppfinning). Backhanden hade dock förstört så pass mycket av finkänsligheten i hans hand att hans måttangivelser i millimeter av producentfirman tolkades som decimeter. En blåsig tisdagsmorgon stod Staffan Giljotin med hakan i smöret och trehundra gigantiska korvskivare medan Schenker-bilen skramlade bort mot horisonten. Vad skulle han göra med dem?
På väg hem från tennisträningen råkade han se en löpsedel till Fransk DAM-tidning där den kejserliga familjen prålade och prunkande. Staffan tänkte som så, att en så fin familj som kejsarfamiljen säkert inte nöjde sig med vanliga charkprodukter utan att det (på denna tid när fetma ansågs sexigt) nog var korvar i monsterformat som dinerades av den kungliga gommen. Nog kunde de feltillverkade korvdelarna finna sin kund ändå? Han bar sig av till slottet och presenterade sin produkt. Kejsaren, som såg det logiska i det hela köpte snabbt hela rasket och gjorde Staffan till kunglig hovleverantör.
En dag skulle dock en av de kungliga tjänarna rengöra korvgiljotinen i det västra gemaket och råkade gnugga trasan i sådan iver att stålskivan åkte ned och skiljde hans huvud från kropp. Resten följde sig ganska logiskt då franska revolutionen krävde ett smidigt sätt att göra sig av med oliktänkande.
Till en början kallades giljotinen bara för maskinen, efter Ludvig XVI:s (franska Louis XVI) avrättning 1793 fick den namnet la louisette eller le louison, antingen efter kungen, eller kirurgen som byggde den första maskinen. Det var inte förrän efter år 1800, som man för första gången började använda namnet giljotin, efter dr. Joseph Guillotin, vilket är en av historiens ironier, då han var en av få dödsstraffmotståndare i dåtidens Frankrike, som såg sitt förslag om införande av mekanisk avrättning, som ett steg på vägen till att avskaffa dödsstraffet helt.
Loading ...PS
DN har en intervju med Stieg Larssons “förebild” till Lisbeth Salander. Kan vara intressant att läsa, även om vi Lisbeth-älskare kan känna oss kränkta av att nån annan människa säger sig vara hon! ^^
Idag var jag nere på stan och fick se en riktigt snyggt klädd tjej, kort kjol och nån form av strumpbyxor och höga stövlar, och till detta snygga ben. Sexigtsexigt kan man tänka och det hade kunnat stämma om hon inte hade gått som en pungsparkad cowboy, hon gick som en riktig karl!
Vi säger en hel del genom sättet vi går på, hur vi rör benen, i hur hög grad vi vinklar ut — eller in — fötterna, och för all del hållningen på resten av kroppen. Förutom tidigare nämnda machotyp har vi bland andra:
Fortsätt gärna kategorisera och debattera i kommentarerna.
Sveriges Radios grymma program Spanarna fyller i år 20 år och gästas av förmågor från förr. För er som inte känner till programmet så är det en bunt av kända svenska tyckare som en gång i veckan redogör för olika tendenser i samhället och sammanfogar dessa till en trend. Man kan alltså säga att de förutspår vad som komma skall.
Veckans avsnitt är hela två timmar långt och inleds med Jonas Hallberg, Helena von Zweibergk och Jonas Gardell. Programmet bjuder på en massa garv, så jag rekommenderar er att gå in och lyssna på webben.
Jonas Gardell tar upp en mycket intressant sak, som jag själv har tänkt på, nämligen när skådespelare inte passar ihop med sina roller. Han nämner Stina Ekbladh som spelat en oskuld på Dramaten, och plötsligt blir Stina gravid och blir inte riktigt lika trovärdig i rollen. Själv har jag tänkt på flera av de män som Ally McBeal dejtar i den kända tv-serien från slutet av 90-talet. Männen benämms ofta som stiliga och snygga och sexiga även om de ser ut som engelsmän.
Gardell tar också upp det faktum att Meryl Streep, 59 år, är lite väl gammal för att ha festat vilt på Kos för 20 år sedan. När jag såg filmen var jag lite orolig för hur hennes gamla kropp skulle klara av alla svängiga danssteg. Gardell fortsätter:
Meryls väninna i filmen som verkligen ser ut som 60-nånting, blir ivrigt uppvaktad av en viril 20-åring vilket förandleder henne att sjunga Does your mother know, när man ser just den här scenen blir man lite rädd. (De andra spanarna skrattar) Vi pratar inte om att hon är gammal nog att vara pojkens mamma, utan att hon är gammal nog att vara hans mormor — Does your grandma know.
Helena spanar om att vi ständigt matas med karameller av säljare som vill ha våra pengar, också väldigt intressant spaning.
Hade Spanarnas 20 år funnits på hur-många-skivor-som-helst så hade jag köpt dem!
MER PÅ SAMMA TEMA:
Män som hatar Michael
Oj, vad jag drömde inatt! Bland annat var det den 25:e vilket visst var bröstcancer-dagen och den firades på min låg- och mellanstadieskola där nån film skulle visas, gratis. Innan vi alla fick gå in och se på filmen skulle vi dock rada upp oss på led ute på skolgåren. Sedan skulle vi ta ett varv runt skolgården, och alla började springa. Jag kom lite efter, för jag fattade inte riktigt vad allt gick ut på. I alla fall så höll jag på att krocka med ungar som åkte linbana och så, och när jag kom fram till vindskyddet uppe i hörnety av gården så satt där en tjej-kvinna som hade brutit av ett träd, typ en kraftig en (fast egentligen något annat, men det är så långt som mina botaniska kunskaper sträcker sig). Vi förband trädet med ett snöre och ev några pinnar, och sa sen till nån fröken, så vaktmästaren fick ta hand om det där. (Jag tror att de trodde att det var jag som hade brutit av den, och gentleman som man är kunde man ju inte säga “Det var HON!”)
Nåja, min fundering är: om detta skulle filmas, skulle filmbolaget då helt sonika bryta av ett träd? Och sedan lämna över det till en träd-doktor att laga det? Skulle de hitta ett plastträd att bryta av? Skulle de utelämna just den biten ur filmen och bara ta med bröstcancer-filmen skildra rusningen runt skolgården som problemfri?
Humm…
De som är mysigt besatta av årgångs-whiskey ska inte gnälla så mycket, jämfört med de som är besatta av orientering. Det är nämligen bra mycket lättare att ta en spontanmässig kupa med whiskey än att slänga ihop en snitslad bana ute i skogen, med sånna där vit-orangea kontroller och grejer…
Bär det i tanken denna tisdag!
Hej. Jag heter Andreas och jag har ett problem. Jag är inte vän med min T9-ordbok, det vill säga den där finurliga finessen som gör att man inte måste “stega fram” orden när man skriver i sin mobiltelefon. Mina vänner och bekanta, och kanske även andra, får då och då (och då menar jag egentligen “ofta”) meddelanden som man måste närmast kryptera fram betydelsen av. Det kan vara så att jag och Mäthy har jagat mat istället för att ha lagat den, att jag ska gå och köra mjölk istället för att köpa den… förmodligen kan listan göras oändlig. Här har jag och M börjat med att lista de orden vi brukar få bråka fram i våra mobiltelefoner.
Välkomna att fylla på listan! (Ordet man vill skriva står i fetstil, det som kommer istället står efteråt)
får – där
vill – till
så – på
laga – jaga
fram – från
dra – esa ( — era)
vin – tio
få – då
köpa – köra
han – hån
Jag har funderat på att göra min blogg privat igen. Kanske med lösenord för vänner i så fall… jag störs av tanken på censur. Och om alla ska kunna läsa så tvingas jag tyvärr att skära av delar av mina resonemang när de tangerar träsket som utgör privata tankar. Jag hittade en av mina gamla privata texter, och jag tycker om känslan av vilsenhet, vemod och ledsamhet. Att komma ihåg att jag en gång var där men tog mig ur, kanske.
Nåja, man kan aldrig publicera allt, det skriver jag för byrålådan.
Jag och mannen som jag diskuterade med under en natt i Pride-Stockholm, diskuterade de olika nivåerna av våra tankar: dels de som vi tänker öppet och vågar erkänna för alla, dels de vi bara delar med våra närmsta, sen har vi de som vi bara vågar tänka för oss själva och aldrig lämna ut… sen: de mest spännande. De tankarna vi inte ens vågar erkänna för oss själva att vi tänker. Finns de och vilka är de i så fall? Jag har inte riktigt grunnat klart på den frågan.
Jag känner nog att jag kan dela allt med en liten skara människor, det finns värre sake rän att delge dem mina hemligheter… tror jag? Finns det saker jag aldrig skulle erkänna för mig själv att jag tycker? Jag vet inte…
