Att tycka synd om sig själv kan bli ett beroende lika starkt som det att missbruka fina ord.

Han tänker om och om igen att han har blivit riktigt duktig. Att han lärt sig att behärska sig själv. Bara för att han tänker på det varje minut så känns det som han varit avhållsam typ tre veckor snarare än tre dagar.

Bilrutorna är immiga när han drar på sig den skrynkliga skjortan och drar upp byxorna som kramat sig fast om hans vader. Hans älskarinna ligger fortfarande med stjärten i vädret när han smäller igen bildörren och går över den regnblöta parkeringen. Hade det här varit en film hade han tänt en cigarett, och hade det inte varit så att han var allergisk kanske han hade gjort det.

Han ringer Christine, kvinnan han en gång hade ett förhållande med. Hon svarar inte. Han pratar in ett meddelande. Han är så ledsen för allt lidande han utsatt henne för. Han säger att han älskar henne och han menar det. Som alltid när hans penis är indränkt i en främmande kvinnas DNA. Han säger att han saknar henne, och hur kunde han annat efter att just ha avslutat något så ytligt som ett billigt one night stand? Ingen plats för förtroliga samtal, och bara det att hon ger sig till att dissa honom innan han fått chansen att få dissa henne.

Det finns stunder då han faktiskt vill vara älskvärd, trogen och vanlig. Men han vet att han kan bättre än så. Att vara snygg utan att utnyttja det känns ungefär lika smart som att ge bort hela sin månadslön till välgörenhet.

Han kan erkänna att han har börjat tappa greppet. Det avtorkade blodet på hans skjorta tyder på det. Förhoppningsvis ska det inte spela någon roll, tänker han och känner värmen bakifrån och han vänder sig om. Lågorna reflekteras i hans ögon, kastar ett Orange Country-ljus i hans söta ansikte. Hon får faktiskt skylla sig själv.

He looks deeply into her eyes. She looks back, completely silenced by the situation, devoured by his beautiful blue eyes. Their lips bring closer and closer – fuses for a minute, which feels both like ten seconds and thirteen years at the same time.
She looks quickly down at the ground, smiles with rosy cheeks. Looks up again and meets his eyes again. His smile. And so they kiss each other softly again. His warm, soft, muscular body close to her…
“The tickets please. The tickets?” the compartment door dashes open and wakes her up from her romantic – and hopefully future true – daydream. The guard walks in.
”The ticket, please” he says stressed and aggressive and watches her over his glasses. She meets his look. Here she sits calm and nice, and so he comes and spits her in the ear, as if she is travelling without a ticket; illegal. She pokes around for her ticket for an unnecessarily long time, just to punish him. And then she smiles a forced smile and shows her ticket. In her mind she beheads him. He mutters “Thank ya” and turns to the old lady who also travels in the compartment.

.

It’s a drowsy day in the little city. Sunny and hot; the warmest day in thirteen years she heard the radio-man saying earlier this day. Oh hell, to the heat. At least when life is like this…
Two hundred metres away the kids are playing soccer. She knows it, because she can hear all the happy cheers when one of them makes a score.
She can’t believe it is actually sixty years since they met. And she knows it soon will be over. There is an end, even to the sweetest fairytale. Every story has an end. But she can’t understand how she had become so old. When did it happen? Now she sits here in a rocking chair exactly like the old lady she didn’t want to become. The wall is covered with old flowery wallpaper, and on the other side of it her husband is lying. Dying.

.

Today, it is exactly three weeks since she enrolled that Internet dating service where she soon met him. That him. As much as she knows he is the one she has looked for the last ten years.
Thirty years old and residing in central London. With a good sense of humour and the same opinions in the subjects they’ve discussed so far. As romantic a man could be. He had written her poems. Poems that just shoot out and nail to her twenty-eight-year-old heart. So personal, it felt like he knew her better than she did herself. Therefore she couldn’t help the tingling nervousness she felt in her whole body. This time it really is for real.
She actually feared to meet him for real; maybe he wasn’t like she had thought.

.

The last weeks she’d been in her fantasy world more than usual. She’d planned their future life together. Almost like the thoughts have been there in her mind forever; and gradually increased, grown deeper and deeper.
They will live in the country, in a big light blue house with dark blue corners. Commute to the city for working. Two wonderful children – Robin and Angelica. With freckles, scraped knees and tousled hair. And a golden retriever.
They will invite their friends to the beautiful home. For pleasant dinners in the dining room and hours of coffee drinking in the lounge. Playing Trivial Pursuit and drink some wine while the fire crackles in the tile stove.
Sometimes she stops thinking about this and wonders about her physiological health. But actually she thinks she has had these fantasies since she was a child. But then the name of her future husband was Ricky. She was really in love. And shy.

.

”Kings Cross Station next” a scratchy voice calls out through the loudspeaker system. She stands up and pulls the beige coat on. Pulls the handbag over her shoulder and holds it then in a spasmodic grasp, as if she were afraid that the old lady on the seat across her would run along to her and snatch it.
Pulls that red carnation in the buttonhole and takes a deep, deep breath. Ready.
She turns to the window and follows the ordinary city life passing by at 90 kilometres per hour outside. Road workers digging and asphalt behind fences, a fruit seller passing a bag of tomatoes to a young man. A red double-decker stopping for red light. Lots of people on their way back to work after lunch. London in rush hour.
She feels like an alien. Because today, she isn’t one of them, dashing to the bus late as usual or one of them sighing and groaning in the cash dispenser queue while watching their watches; no, today’s her free day. If you could call it to be free; she couldn’t fall asleep at all this night. And at least one hour this morning she stood in front of her mirror and buttoned her dress just to unbutton it a little at the top, just to five minutes later switch the dress to a short skirt and a matching jacket. And the hair… Oh… It isn’t her free day; it’s her date day…

.

Suddenly her body gets cold. Where she knows that her intestines should be (at least according to Biological Lexicon) it now feels empty. A blind date.
It’s now that she hears the word she falls out of her bubble. Who is that man she is going to meet? A handsome young man with animal like eyes and a muscular body. Or maybe a fat, old man with turfs of hair in his ears and an aching prostate. Or maybe a sick person; one who has made a habit of picking up 25-year-old girls just to rape them and throw their various body parts in different seas around the district.
Her heart beats harder and harder, the sweat is pouring (at least like it feels) from her armpits down to her ankles. She is sure she can feel the shoes filling with it.
They have actually never met. He can be anybody.
“Or what ‘he’?” she thinks quickly. “I don’t know anything. Maybe it’s a woman!”
Why the hell did she embark on this? She had already a nice life with good friends and a nice job. Why did she have to almost sacrifice all that just to find a good partner? Oh, why didn’t I stay at home?

.

She looks down on the ground passing by outside the windows. Feels a pressure behind her eyes. No, she just must not cry now! This isn’t the right moment, especially since all the hours putting on all the makeup before leaving home…
”How are you, dear?” the old lady inclines to her and lays a hand on her back. “Are you okay?”
She turns around from the window and nods. “No, it’s nothing. I’m fine! Just ache in my…” she looks out through the glass windowed compartment door “eh… Just a little pain in my stomach. But it feels better now, thank you.” She smiles at the old one.
”I’ve got stomach pills here if you want some” she opens her big purse with a dull click.
”You see, when you get older it’s thanks to the Pharmacy you survives.” She smiles at her “I can barely have a cop of coffee without taking a pill before. Two if I would have a bun too.”
She looks at the old lady and laughs an affected laughter and pulls a lock of hair behind her ear. “No, it really is okay. I feel nothing; almost. I’m sure it’s just stress, you know how it is…” She squeezes her stomach and searches for the lady’s recognition look.
”Yes, I know. I have pills for that too, you see. Want some?” she digs up a box and offers her to take.
”Eh… No thank you. I think I should go to the toilet.” She puts her hand on the stomach and stumbles out of the compartment. ”Thanks anyway, really thank you!”
”Yes, sure pills are good, but sometimes nothing solves the problem like a proper visit at the lavatory” she can hear the old lady say before the door shuts.
The train glides slowly in to the station. She stands by the door and peers at all the people standing on the platform. Looks for a glimpse of a red carnation. No way, out there, there are millions of people in a sea of white and beige summer clothes. One old lady with a bouquet of roses, but not a bloody handsome with a red carnation… Oh yes! The red carnation! She wrenches her own loose and puts it down in the purse. Now she can step calmly out from the train, and then go around and look for him before they meet, just to be a little bit prepared.

.

With a psssscht the doors slide apart and she steps out. With a pulse of 180. The hunt can start.

.

You don’t buy an ugly sofa just because it’s comfy to sit in. Not either a good looking but uncomfortable one. No, what you want is a good looking sofa which is comfortable to sit in. Oh boy, that sofa is hard to find! Even thought she is quite good looking (if she may say it herself).
The point is, you never should accept something less than you deserve. Of course she had stretched this point several times during her years of dating and maturing. There are other qualities than appearance. But the dream has always been there.

.

Which point of time it is, is unessential. The important is the situation, ’cause now she stands here just like she has done for over three hours. Sure, she has danced some with her girlfriends, but she had not enjoyed the evening so far. No, she has stood here and looked at him. Knowing she had absolutely not a chance to be his, but she just can’t let go of him. He’s just so sweet with the blond hair and the blue eyes… Oh, that bitch Susan, with her tiny little arms all over him! With her sweet green eyes and that blond hair swinging in that tuft. And that look which told everybody in the room that she was just so beautiful, and that she absolutely knew it. If she just woke up to be ugly, just to feel how it was living a day like herself.

.

The words echoing in her head, intimate words from one of her friends with a foot inside the popular group saying she wasn’t more than a weirdo for him, Ricky. Yea, sure she would go to him and ask for a dance knowing he felt like that. No, now when it’s time for the last dance she is the only (well, except for the immature boys throwing popcorn at each other) not dragging her feet over the serpentined floor with someone… No, she sits here. On a desk. In a classroom. With lots of people around; but yet so lonely…

.

“Damn it! Damn it! Damn it! Damn it!” she hisses the swearing out quietly at herself – even though men and women stop and send her offended looks – while she makes her way through the crowds looking for him. The man with the red carnation in the buttonhole. And suddenly she freezes; to ice (at least as it feels in her body at the moment). An old lady bumps into her back, so abruptly does she stop.

.

She stands there looking at the crowd.
Beside the dance floor.
Without a partner.

.

The thought strikes her like a kick in her stomach. A hard damn kick. What is she doing? Now that she had embarked upon this, she also must grapple with it too and meet this man. Talk to him, look who he is. How he is. Then she can decide upon how she want to do. If she want them to be a couple. If they will have children, dog and a house out in the country… This she’s up to right now isn’t just very unfair to this guy, but also totally crazy! Especially when she almost knows he’s a great guy. At once she fishes up the carnation and places it in the buttonhole. Ready to meet him. “Smile!” she directs herself and draws the corners of her mouth up as high as she can.

.

A man stands in his bedroom and pulls a clean white shirt on. Calm music streams out of the loudspeakers to make him relax. The most good-looking and new shirt he pulled on earlier today, but thanks to the hot weather, or the big spots of sweat it caused he had to change. Anyway, he doesn’t suit in blue, does he? He bathes his cheeks in an old and stinking after shave. You must smell good on the first date. He stands in front of the mirror. Perfect. Just one thing left. He ogles at the spade. Now it’s time to go.

He locks the door and starts to go in a slow pace. He has ten minutes to go; no idea to rush. Then he sweats this shirt wet too. He claps on his pocket to feel if the keys are there. Oh yes; they are. He opens the garage door and goes inside. Then he locks the door carefully again.

.

He’s well dressed, the clothes aren’t new, but the finest he owns. He walks to the garage without knowing what’s waiting in there. With the hand on the doorknob he hesitates. “Oh!” So he walks back into the apartment to get the key.
The man inside the garage hears the sound of walking on the gravel outside. A deep breath then he strikes the spade into his head with all his strength.

.

Hell! The bastard is dead and yet he makes a mess for me. The new shirt is sweaty. Hell! He winds the car window down and sprawls with his arms so the wind can dry the sweat gone. It’s a great day; too great to be ruined just by his active little glands. He looks to the right and sees the florist’s. Slams on the brakes and turns over to the other roadway.

.

She’s going to cry anytime now, and take the train back home. It goes in twelve minutes. Maybe she would just leave all this garbage and nervous thoughts here at King’s Cross and go back home to live like before… All this wasn’t more than an awful experiment by God.
And it’s now he comes running “Oh! Please, excuse me that I’m late,” he pants out. “Family troubles”
All her doubts and storm clouds have vanished into thin air. It’s him, she knows it. “Oh, it’s no problems” she lies and laughs a little.
He stretches his hand to her. ”Jimmy. Or just Jim…”, he smiles and she can see she’s not the only nervous person in the group.
Their eyes sparkle at each other. Exactly two months later they stand in front of Vicar John Pummel, saying “I do”. Both of them.

.

The old couple looks deeply into each other’s eyes both knowing it’s the last minutes. He hesitates but feels this is the last opportunity to tell her the secret. He swallows slowly and starts. “Mandy …”, he looks at her nervously.
“You know that day at King’s Cross… The man you should have met was my brother. I killed him just before he got in his car. I’m sorry.” Then he died.

.

Kommentar:

Den här skrev jag i gymnasiet i engelskan. Jag är ingen expert på engelska (och detta är tydligen den icke korrlästa versionen ), så läsningen kanske var underhållande, haha. En typisk Ändyh-story är det i alla fall.

PS

Kapitel 1
Träffa invånarna i McStupids gamla släktborg

Han sprang fortare än vad han kunde minnas att han någonsin hade gjort tidigare. Hans leder värkte, men trots det sprang han allt vad han kunde. Han var tvungen, annars skulle förföljaren snart döda honom. Han knappade in allt mer men den gamle mannen orkade inte springa fortare. Hans gamla kropp svek honom. Förföljaren var alldeles inpå nu och den gamle mannen kände sig desperat. Han kastade sig in bakom en dörr och låste den. Han pustade ut med ryggen mot den tunna trädörren. Bang! Mannen flög fram och slog huvudet i stengolvet, förföljaren hade sparkat till dörren.
Mannen kastade sig mot en gammal kista som stod mittemot honom, och kröp ner i den. Precis då sparkade förföljaren upp dörren. Den gamla mannen tryckte på knappen. Han gjorde sig beredd på att falla ner, men han hängde kvar i luften, uppochned. Förföljaren höll ett stadigt grepp om hans vrist.
Plötsligt kände han en otrolig smärta. Förföljaren hade borrat en kniv djupt in i den gamles lår.

Eric vaknade upp med ett ryck. Han andades häftigt medan han torkade svetten ur pannan.
Den kalla borgluften knottrade hans hud när han gick upp ur sängen och drog på sig sina byxor.

Solen höll precis på att gå upp ovanför grantopparna när Eric öppnade borgporten och gick ut på stentrappan där han satte sig och snörde på sig sina kängor. Han gick ner för trappan och genom den lilla trädgården via grusvägen som förgrenade sig ut praktiskt taget överallt på ätten McStupids ägor.
Eric vek av mot gravplatsen, där flera generationer av hans förfäder låg begravda. Han gick fram till sin fars gravsten.

Det var inte första gången den drömmen brutalt hade väckt honom ur sin oroliga sömn; ånej. Ända sedan han varit i tioårsåldern hade han plågats av just den drömmen. Hans pappa hade sedan berättat för honom om att han, liksom hans far, farfar och hans farfarsfar berättat om just samma dröm. Det var som en familjeförbannelse.
Han gick vidare mot en annan del av den gigantiska familjegravplatsen; mot två gravstenar som förbryllat ätten McStupid lika långt tillbaka (om inte längre) som den besynnerliga mardrömmen stört sitt första offers skönhetssömn (det är nog förresten anledningen till att medlemmarna i ätten inte ser allt för fagra ut… /författarens obetydliga anmärkning). Gravstenarna var helt tomma, sånär som på ett namn på vardera: Carl Smith och Roger Rosa. Ingen visste vilka de personerna var och vad de hade att göra på McStupids familjegravplats, och om nu någon någonsin vetat var denne sedan länge död. Men gravstenarna stod där och då måste det väl finnas en anledning.
Eric hade plöjt igenom otaliga volymer av kyrkböcker, släktdagböcker och böcker om Skottlands historia, men utan resultat. De två gravstenarna var två mysterier.
Kylan bet tag i hans kinder. Han vände sig om och gick tillbaks mot borgen.

När han slog upp köksdörren slog härlig kaffedoft emot honom. Hans betjänt Jones var precis i färd med att ta ut en plåt nybakta brödlimpor.
”Ni kommer i perfekt tid, Sir”, Jones öste upp rykande kaffe i en kopp.
”Ja, det luktar underbart” Eric satte sig ner. ”Jag tog en liten promenad”
Betjänten höjde på ena ögonbrynet. ”Hmm, svårt att sova igen, eller hur? Det är den där drömmen som spökar igen eller hur?”
Eric rörde ner en sked socker i kaffet. ”Ja, jag begriper mig inte på den där drömmen. Mums! Vilket underbart kaffe du har gjort, Jones!”

.

Kapitel 2
Vän eller fiende?

Det hade börjat skymma utanför fönstren på den gamla borgen, när Jones och Eric satte sig i varsin fåtölj framför den öppna spisen, med varsin serietidning och varsin kopp te.
Länge satt de där och skrattade åt sina tidningar, och när de lagt ifrån sig dem var det alldeles kolsvart utanför fönstren.
”Oj! Det har nästan slocknat!”, Eric pekade på de glödande resterna av brasan. ”Jag kan gå och hämta mer ved.” Han reste sig upp. Sedan hände det som skulle förändra hela deras förhållande till varandra.
Ur Erics morgonrocksficka gled ett papper. En skattkarta.
Jones som genast såg vad det var, spärrade upp ögonen och kastade sig mot pappret.
Eric var dock lite snabbare och grep tag i pappret. Han förstod, av sin betjänts ögon, att det var dags att springa. Betjänten såg fullkomligt vild ut.
Den gamle kutade igenom hallen och hörde betjänten vråla bakom honom. Eric sprang genom köket och vidare mot matsalen. Nu var Jones köket. Han slet åt sig en kniv ur knivstället, och sprang vidare. Han skulle absolut ha kartan. De här sju åren skulle inte ha varit bortkastade!
Eric sprang uppför trappan till våning nummer två. Jones var inte långt efter. ”Tro inte att du kan komma undan! Jag ska ha den där kartan!” skrek han så spottet sprutade ur hans mun.
Eric kände paniken växa inom sig. Vad hade han för odds? Inte var de höga i alla fall. En gammal man mot en ung och fräsch betjänt med violett bälte i karate (det var i all fall vad han uppgav vid arbetsintervjun).
Eric kände varenda led i kroppen bränna av utmattning. Han bara måste stanna och få hämta andan; hans hjärta bankade för allt det var värt och snart skulle det säkert explodera (och här var knappast hans nitroglycerinpiller till någon hjälp). Han slet upp närmaste dörr och kastade sig innanför den och pustade ut. Då slogs han av en tanke. Det som hände var precis det han drömt om. Mer hann han inte tänka innan han flög mot kistan. Drömmen höll på att bli verklighet! Nu gällde det att skynda sig för att hans ben skulle undkomma samma onda öde som det fått utstå i drömmen.
Han kastade sig ner i kistan precis samtidigt som Jones sparkade upp dörren vars gångjärn fläcktes loss av kraften.
Den gamle svor tyst för sig själv, medan han tryckte in knappen som han fann tack vare drömmen.
Han kände kistans botten försvinna, han kände också Jones fasta grepp om hans vrist. Den gamle mannen sparkade allt han kunde för att slippa undan knivsticket, men förgäves. Låret genomborrades, precis som i drömmen. Eric fortsatte sparka, och betjänten tappade greppet.
Den siste mannen i ätten McStupid föll.

.

Kapitel 3
Flykt från en trotjänare

Den gamle mannen föll rakt ner på ett mossklätt grottgolv. Han befann sig många meter under borgen. Fallet hade dödat honom om han inte landat på ett halvmetertjockt lager av jord och mossa. Här fanns ingen tid att förlora. Såhär långt hade aldrig drömmen kommit så nu var ödet obestämt, nu var det bara att kämpa för sitt liv i ovisshet om hur det skulle sluta.
Han rundade en krök i den vattendrypande och unkna grottan.
Han hörde ett klafs. Jones var strax efter honom.
Benet värkte av knivsticket, och han fick allt svårare för att springa. Han kastade en blick på kartan. Om han sprang fort så skulle han kunna komma ut genom utgången som skulle finnas ett tiotal meter ifrån honom. Jones steg ekade alltför nära honom själv.
Eric var framme vid platsen för utgången, men han såg ingen. Han tittade sig runt, och fann den uppe i taket. Han pressade upp stenluckan och kravlade sig upp med sina sista krafter. Precis när han puttade igen stenluckan såg han Jones flåsande skugga nedanför sig.
Nu stod den gamle mannen ute i friska luften. Han sökte med blicken för att känna igen sig. Han var på gravplatsen! Han hade kommit upp genom en grav, tillhörande en viss Carl Smith.

Det var alltså därför de två gravarna fanns där. De var inte riktiga gravar!
Nu lyfte sig Smiths gravsten. Snart skulle Jones vara uppe! Vad skulle han göra? Han kände huvudet snurra och spy sprutade okontrollerbart ut ur hans mun. Roger Rosas sten! Han skulle kunna välta den över den hemliga grottluckan. Ett djupt andetag, så kastade han sig över Rosas sten som brakade ner över gravplatsen bredvid. Marken under stenen skälvde till av trycket och grottan under den falska graven rasade igen. Ett sista skrik hördes från Jones sedan var han död. Begravd.
En bit bort skymtade Eric ett plåtskrin. Där Rosas grevsten tidigare hade stått låg nu ett plåtskrin som så länge varit en gåta för generationer av ätten McStupid. Det var den gamla familjeskatten. Den som varit försvunnen i sekler.

.

Kapitel 4
Ett slut, slutligen.

Eric låg i sin säng. Han hade gips runt hela benet, som han både brutit och fått knivstick i.
Läkaren gick fram till hans säng. ”Vila är just nu den bästa medicinen. Knivsåret var inte så farligt.” Den gamle mannen nickade svagt.
Det knackade på dörren och den lokala polismästaren steg in. ”Jones är död. Han blev rejält mosad under den där stenen.”, han skakade på huvudet. ”Tänk att Jones skulle bete sig såhär. Han som alltid har skött sitt jobb. Eller hur?” Han tittade på den nickande siste medlemmen av ätten McStupid, som tittade tyst tillbaks.
”Nå… Jag har alltid tyckt att han har varit lite skum. Redan när han klev av tåget inne i byn för sju år sedan såg jag att han… ja jag sa till Ewelyn att den där gubben, honom var det nått skumt med! Och när han dessutom sökte jobb hos dig, ja då förstod jag direkt att det var den där skattkistan, ja er släktklenod, han var ute efter ”, fortsatte polisen. ”För den har väl inte hittats än?”. Hans översta tandrad blottades i ett frågande leende.
Eric log tillbaka. ”Nej, undrar om jag någonsin får se den.”
”Du är din far upp i dagen.” Polisen gick mot dörren, men hejdade sig. ”Han ljög också jävligt dåligt!”

—

PS
Jag tror att det var i högstadiet jag skrev den här, i skolan.

Det är mörkt. Som vanligt är jag ute och joggar sent. Nu har dock vinterluften bytts mot en allt somrigare vårvärme. Rishögen som samlats upp i parken är ett bevis på att första maj närmar sig. Som vanligt ska invånarna i det lilla samhället samlas runt elden, äta korv och lyssna på den kommunala musikskolans maj-konsert. Fy fan vad präktigt. Inte fan kommer jag vara där. I år heller!

Jag rundar lyktstolpen och har sprungit mitt tredje varv – tre kilometer. Svetten rinner något, jag får nog kuta på lite mer för det pallar jag – jag vill trötta ut mig riktigt ordentligt.
På en parkbänk sitter en gammal alkis och sjunger högt för sina tre tomma vodkaflaskor. Han avbryter sig och skriker ut ett fyllerusigt “Hej min kära!”. Hans blick börjar klä av mig. Den svettiga träningsoverallen, BH:n och… Jag ryser och kutar reflexmässigt på lite extra för att komma bort från honom. Hans bullriga röst tonar sakta bort. Blodet rusar runt i min kropp. Svetten rinner från pannan. Munnen är alldeles torr. Jag springer igenom ett litet skogsparti och kommer ut vid motionsspårets början igen. Fyra kilometer. En kvar.

Jag springer över den lilla bron och ser att fyllegubben äntligen stuckit. Skönt! De tre vodkaflaskorna står kvar. Jag fortsätter upp för backen, och in i skogspartiet igen.
Lyckligt ovetande om att någon står och iakttar mig från buskarna ett par meter bort.
Lyckligt ovetande om att någon har ett gevär riktat mot mig.
När jag dör märker jag inget.
Jag hinner inte känna nån smärta innan mitt liv är över.
Jag är ovetande om blodet som forsar ut ur min kropp i pulserande stötar och blandar sig med gruset och sanden på marken.
Lyckligtvis är jag också ovetande om vad som väntar mig.

▄ ▄

Hon smäller irriterat igen skafferidörren. Tar i för att skruva loss korken på chilisåsflaskan. De feta fingrarna bara glider mot metallen. Hon tar i. Orkar inte. Får nog.
Det skvätter chilisås upp längs de blå tapeterna när flaskan krossas mot golvet med full kraft. Hon har fått nog. Hennes dotter är borta. Och allt vill bara jävlas med henne. Allt känns lika hopplöst som förr…

“Faaaaan!” Skriket ekar nere i gamla Esther Svenssons lägenhet tre trappor ner. De två damernas blickar möts. “Nej, naturligtvis kan hon inte ha det lätt, men hennes gap och skrik hela tiden börjar faktiskt gå mig på nerverna. Än har de inte hittat flickan och fått bekräftat att hon är död.”
Den andra kvinnan nickar och läppjar försiktigt på det varma kaffet. “Förvisso, men desto större anledning att vara orolig”, hon sätter försiktigt tillbaks koppen på tefatet.
“Hon ska visst ha varit ute och motionerat i Suggeparken.” Ett förtroligt ögonkast utbytes. “Detta enligt efterlysningen alltså. Men vad jag har hört ska hon ha varit runt bland en massa pojkar.”
“Va? Bland en massa pojkar? Vad vet du om det?” Hon snörper något på munnen men vet redan svaret. Esther Svensson är den störste skvallerkärringen i den här stan. Allt från de lokala skandalerna till de senaste avslöjandena från Se & Hör finns noggrant bokfört i hennes hjärna.
“Ja, enligt Gertrud uppe i nummer nio så ska det visst ha varit bråk mellan modern och dottern. Högljudda skrik om att flickan skulle vara en hora.” Den andra kvinnan ryckte till och gav sin väninna en blick vid nämnandet av det grova ordet.
“Tänka sig att säga så om sin egen dotter!”
“Ja, så sa hon! Och mer därtill om man ska tro Gertrud. Och hon vet väl; jag menar hon har bott granne med dem i flera år.”
“Men vadå? Skulle hon ha rymt iväg med en pojkvän då eller? På kärlekssemester? Jag har alltid tyckt att hon ser så redig ut. Inte alls en sån flicka.”
“Jo, men skenet kan bedra, kära Ingela. När jag bodde i Los Angeles på femtiotalet bodde jag och Arthur grannar med en stor, frodig kvinna och hennes man. Mannen såg man inte ofta till, men kvinnan ställde upp i alla baktävlingar och välgörenhetsbasarer som anordnades i trakten. Och hon bjöd gärna sina grannar och arbetskamrater på en kopp fika, ibland även middag. Men mannen var aldrig hemma. Ute på affärsresor sades det. Såklart visste alla att det inte var sant.”
“Ja, Esther du har berättat den här historien. Ni blev hembjudna på middag. Allt var frid och fröjd, ni åt och drack gott och skratten avlöste varann. Fram tills Arthur skulle lätta på blåsan och upptäckte liket inne i linneskåpet. En vidrig historia! Varför måste du hålla på och berätta den hela tiden? Usch, se hur jag ryser!”
“Jamen, du missar ju poängen. Den här kvinnan var rödkindad och var alltid vänlig. Skulle inte kunna göra en fluga förnär…”
“Nej men strypa sin make, flå honom och sedan låta honom ruttna inne i ett linneskåp, det kunde hon! Just en gullig dam det där!”
“Men det är just det jag menar! Hon såg inte alls ut att vara en psykotisk mördare med makabra böjelser. Men det var hon!”
“Så flickan Stensson har rymt iväg med en pojke, mördat honom och sedan försvunnit. På fri fot?”
“Nej, naturligtvis menar jag inte så. Men hon kan ha varit en slampa, ja en hora, utan att berätta det för dig! Det är vad jag menar.”
“Ja, naturligtvis har du rätt. Jag pratade ju visserligen ens aldrig med flickan. Men jag tror det ändå inte. Jag har på känn att det har hänt nått allvarligt. På riktigt.”

▄ ▄

Hon betraktar sin spegelbild i bussfönstret. Från alla håll. Visst är hon söt. Kanske inte som Susanna Stensson, men det säger väl inget. En normal, ja gamla tanter skulle kanske använda ordet respektabel, ung tjej kan väl inte jämföra sig med en sån som Susanna. Hon bättrar på sin eyeliner och blinkar sexigt mot sig själv i spegeln. Fast egentligen är det väl inget större fel på Susanna. Hon hamnade bara på lite fel kant när hon kom hit. Snygga tjejer har det inte lätt. Genast började de omogna killarna i klassen ta henne på brösten och fråga om hon ville knulla. Och så fortsatte det. Men att hon försvunnit… Säkert var det som Anja sa, att hon stuckit iväg för att få lite uppmärksamhet. För att vara cool, och kanske byta ut det gamla ryktet mot ett nytt. Att sluta vara hora och börja bli en tuffing som gör som hon vill. Att sluta vara en hora.

▄ ▄

När han kört förbi skylten och in i samhället skrockade han. Trots det piskande snöovädret
hade han gett sig ut. Som han sagt tidigare, i förtroende, till katten: ”Det gäller att passa på medan frugan är borta.”
Visst kändes det lite konstigt att bara sticka iväg sådär. Utan att boka tid. Men han visste inte hur länge hon skulle vara borta. Och trycket var högt.
Kanske var hon upptagen. Ja, då fick han vänta en liten stund då; för det skulle ske idag. Annars skulle han explodera.
Det hade gått en månad sedan sist, och det var längre tid än vad han brukade klara. En klar motståndare till hans självbehärskning. Det var två behov han inte härskade över. Sex och sprit. Och rökningen då… Trots att han visade stor självbehärskning medan hustrun var hemma. Som tur var hon tvungen att resa iväg ganska ofta. I jobbet. Det var vad hon sa i alla fall.
Säkert hade även hon en annan. En älskare att tillfredsställa behov som detta alltför långgående och alltmer strandande och kantstötta förhållande inte kunde uppbringa. För de hade inte sex längre; det var det länge sedan de hade haft. De hade glidit ifrån varann. Men ändå vuxit ihop så pass att ingen utav dem skulle klara sig utan den andre. Dessutom fanns det ingen som ville ha någon utav dem. De var två som liksom blivit över.
Bara tanken att smeka henne, så som han gjort så upphetsat och kärleksfullt förr, fick honom nu att spy. Hon var inte attraktiv längre. Och framförallt; hon var inte spännande. Speciellt inte jämfört med kvinnan han var på väg till nu. Den kicken hade han saknat, tills han hittat sin lösning. En sväng till bara och så var han framme.

▄ ▄

Den slitna gamla husbilen stod, som vanligt, ute på den ensliga grusplanen precis vid skogsbrynet. På tennisplanerna ett par hundra meter bort spelade barnen Kalle Anka-cupen om somrarna. Medan deras pappor gick och hälsade på Horan i husbilen.
Hennes riktiga namn var det knappt någon som kände till. Och än mindre använde det. Och varför? I byskvallrets heta och viskade diskussioner gick det lika bra med Horan. Alla visste ändå vem det var. Det var hennes officiella och inarbetade namn.

Han bromsade in, parkerade flakmopeden utanför och knackade på dörren. Det tog ett litet tag, sedan stack hon ut sitt huvud genom dörren. Hon såg överraskad ut. Strök bort en rufsig hårtest ur synfältet.
”Det vanliga?” suckade hon. Han klev in utan att säga något.
Genast började han slita av sig sina kläder. Och närmade sig henne.
”Kondom då?”, hon blev genast på sin vakt. “Du vet att jag fan inte gör nått utan kondom!”
Visst fasen hade han haft på känn att det var nått han hade glömt. Men nu när han var här var det för sent. Det var som det var; det fick gå som det gick. Han var ändå mycket starkare än henne. Han hade övertaget och makten. Och vad fan spelade det för roll att han inte hade med sig kondom? Det var ju ändå mycket skönare utan!
Och där lämnar vi dem. En risig gammal husbil mitt på en grusplan i en piskande snöstorm. En snöstorm vars vinande lätt överröstade en kvinnas rop i en husbil.

▄ ▄

Han tar en sked socker och rör ner i kaffet. Han tittar upp och möter genast hennes rödgråtna ögon.
”Och hennes far?” Genast rycker hon till.
Han känner att han är ute på förbjudna områden, det här vill hon inte prata om. Men han är tvungen att fråga.
Hon reser sig upp och ställer sig vid fönstret. Följer bilarnas framfart på vägen. Samlar sina känslor, planerar vad hon ska säga. ”Vem är det,
Louise?” hon rycker till när han nämner hennes namn sådär. När hon hör hans röst. Hon vet att han vet en del av det. Han är den enda i byn som känner till hennes bakgrund. Den enda av dem som inte varit alltför dumma för att inte se mönstret. Den av dem som varit lite för smarta. Fast det gör inget. Hon litar helt och fullt på honom.
”Visst bor han här?”, han sippar lite på kaffet. ”Ja, här i byn menar jag…”
”Det har du inte med att göra! Det har ingen med att göra! Det spelar fan ingen roll!” Hon skriker igen. Dessa ständiga humörsvängningar; de irriterar henne själv. Hon undrar hastigt om hon någonsin har varit lycklig. Hon tror inte det. Utom under åren med Henry. Och därefter. Fram tills nu, när en bit av hennes charader börjar rasa samman. Hon sätter sig vid bordet igen. Nu får hon fan ta och skärpa sig. Det gäller hennes dotters liv. Eller kanske är hon redan död. En bild blixtrar förbi i hennes medvetande. Susanna. Död. Blodig. Skändad. Usch! Hon hoppar till lite grann. Och är chockad över sin egen tanke. Så får man inte tänka. För då blir det verklighet. Då blir det så.
Hon återvänder till polismannen på andra sidan bordet. ”Hade vi inte varit övertygade om att det är viktigt, så hade jag aldrig kommit hit och frågat dig.” han tittar in i hennes ögon och försöker fånga hennes förtroende. Och känner hur hon långsamt veknar något.
”Vet Susanna vem det är?”
Hon tittar genast ner i golvet. Och översköljs av minnen från förr. För hur många gånger har inte hennes dotter frågat sin mamma om vem hennes pappa var? Och hur hon hade svarat att han var en stilig och muskulös spanjor, romantisk som få. Och som spelade kärleksserenader på akustisk gitarr…
Naturligtvis var det inte sant. Genast minns hon den sunkiga doften av mögel ifrån husbilen. Känner hur alla tafsande svettiga händer från förr åter smekte hennes kropp. Kväljningarna var inte långt borta.
”Nej, hon vet inte vem det är. Jag har aldrig berättat det för någon. Inte ens han själv vet om att han har en dotter.” Hon torkar hastigt en tår med tröjärmen.
”Vill du vara så vänlig…” hon sväljer och andas häftigt in.
Han reser sig. ”Ja, jag ska gå nu. Vi tar det här en annan gång.”

▄ ▄

Klackarnas ljud mot stengolvet ekade i Sparbankens luftiga lokaler. Den korta kjolen stramade runt hennes ben. Och den matchande kavajen var nästan lika mörk som hennes nyfärgade och pageklippta hår. Ett par svartbågade glasögon var den sista delen i hennes förklädnad. I hennes nya jag. Dem hade hon köpt på macken längre bort på gatan. De såg dyrare ut än vad de var.
Allt var nytt. Från pumpsen till det brunsvarta håret. Utom hennes gamla risiga inre. Själen.

Sexton år efter att hon lämnat samhället var hon tillbaks. Med ett nytt namn, med ett nytt utseende. Med en femtonårig dotter. Ett nytt liv.
Att hon haft tur kunde hon inte förneka. Efter att, som nykomling i Malmö, ha träffat en man som tyckte om henne gick allt så mycket bättre. Livet var underbart. Hon hade fått hjälp av socialen med att starta en nytt liv. Och så hon träffade Henry. Det gav henne extra kraft att sluta med att gå på gatan. Hon tog jobb i en Konsumbutik.
Och sen föddes flickan. Susanna. Döpt efter Henrys mormor. I vilket fall som helst har även den lyckligast saga ett slut. Hon och Henry sa tack och adjö till varann någon månad efter Susannas sexårsdag. Det var ett hårt slag. Hade hon inte haft ett jobb och en dotter att ta hand om, så hade hon nog gått tillbaks till alkoholen. Och till att fnaska.

Ödet hade i alla fall fört henne tillbaka hit. Åren i Skåne hade gett hennes röst en aning skånsk brytning. Och ingen kände igen henne. Hon hade sopat igen alla spår efter sitt gamla jag.
Efter den utbildning hon genomgått nere i Malmö var det inga problem för henne att få den lediga platsen på Sparbanken. Lönen var inte alltför dålig, utan de klarade sig gott och väl hon och hennes dotter. Då och då kom han in. Oftast försökte hon smita undan och låta nån annan betjäna honom, men ibland var hon tvungen. Hon mådde illa av att se hans ansikte. Höra hans röst. Känna den fräna andedräkten borra sig in i hennes näsborrar. Och hon blev förbannad. För näsan och ögonen var nästan identiska med hennes dotters. Den söta lilla flickan som satt i skolan två kilometer därifrån. Tänk att nått så underbart kunde spruta ur en äcklig gammal gubbe! Då och då hade hon fått en känsla av att han kände igen henne. Trots den idiotsäkra förvandlingen. Han hade ett par gånger under dessa år tittat på henne med en underlig blick. Som om han såg rakt igenom hennes femtiokronors läsglasögon från Statoil. Som om han bad henne sluta låtsas att hon var nått som hon inte var.
Det hade gått utför för honom. Efter att hans fru dött brakade hans liv ihop. Han började dricka. Mer och mer. Satt oftast skrålande nere i Suggeparken hela dagarna. Kunde lika gärna vara död.

▄ ▄

Första maj innebar som vanligt en massa demonstrationer, även i ett litet samhälle som detta. Tågens rop dånade in genom den öppna balkongdörren. Fyra dagar har gått sedan Susannas försvinnande. Och hon är fortfarande borta. Inte fan känner hon för att gå ut med resten av folket och protestera mot nedskärningarna i skolan när hon mår som hon mår. Nej, hon stannar inne idag.

Klockan kvart i sex ringer dörrklockan. Hon vrider ner volymen på cd-spelaren och går och öppnar. Det är Ingela Thorsson, hon nere på andra våningen.
“Hej! Vad säger du om att följa med ner till parken och grilla korv?”
Först vill hon bara slå ihjäl kärringen. Varför skulle hon vilja tåga ner till platsen där hennes dotter senast säkert befann sig. Och grilla korv! Men hon lugnar ner sig. Känner hur stormen inombords sakta sjunker ihop och mojnar.
“Nej, jag tror inte det.” Hon ler tillgjort.
“Nähä, jag tänkte att du kanske ville komma ut lite. Och tänka på annat.”
“Nej, jag vill helst bara vara hemma.”
Den gamla går ett steg framåt och är på väg att ta tag i hennes armar. Hon skriker till och puttar bort kvinnan. “Nej. Tack! Jag är helst hemma! Tack ändå! Ursäkta, jag måste gå nu. Bullar i ugnen.” Hon smäller igen dörren.

▄ ▄

Anja Axelsson ska hela sitt liv minnas den här kvällen. För när det långa tåget tagit sig ner till Suggeparken för att grilla korv och lyssna på musikskolans konsert är allt kaos. Där står två polisbilar med blinkande sirener. En brandbil har kallats till platsen för att släcka majbrasan. Platsen påminner om en amfiteater och åskådarna står packade runt de blåvita avspärrningsbanden. Det luktar bränt. Bränt kött.
“Det är hon!” viskas det. “Det är Susanna!”
“Och nån mer! Det ligger en till där!”

▄ ▄

Det är första maj. Han står ute i garaget och tittar drömmande på sin flakmoped. Framme på flaket ligger en svart sopsäck.
Cirkeln är sluten. Om en liten stund ska han åka ner till Suggeparken och verkställa planen.
Han mindes precis när han hade upptäckt allt. När alla bitarna föll på plats.
Det var några månader efter att hon kommit tillbaka. Och det tog inte lång tid att se vem, som var far till hennes dotter. Hon var ju nästan identisk med honom själv i den åldern. Fast med långt blont hår då.

Genast fick han skuldkänslor. För vad han hade gjort. För att ha gjort horan med barn.
Han mådde så illa. Började dricka. Upptäckte att flickan brukade jogga i parken. Gick dit varje kväll för att hoppas se en skymt av henne. Och långsamt hade planen vuxit fram. Han skulle ställa allt till rätta.

Det sista han upplever i sitt sextiotreåriga liv är grenar som sticker honom över hela kroppen. Och sin döda dotter bredvid sig.
Det kalla geväret mot huden. Handens krampaktiga tag om vapnet…
Avlossar skottet.
Sen är han död.

Han böjer sig fram och drar på sig den korpsvarta peruken. Reser sig upp och låter håret skölja över ryggen med sitt mjuka svall.
De långa naglarna är omsorgsfullt målade i vinrött, samma nyans som stryks på läpparna.
Eyeliner. Ögonskugga. Pärlhalsband.
Han har rakat sig, men de tjocka hårstråna skymtar redan nere i huden.
Ögonbrynen är tjocka. Den utmanande blicken spänner i spegelbilden.
Dubbelhakan och det vårtliknande födelsemärket i mungipan fantiseras bort.

Ena handen sluter sig om ett glas rödvin, och lyfter det till läpparna.

Dunkande bas. Dunkande bas som om och om och om igen försöker slå in en ny identitet på pränt.
Han är som en superhjälte. Batman, eller Stålmannen eller you name it. På dagen handläggare vid Skatteverket, på natten dominatrix, partydrottning eller mystisk kvinna. Hon som dyker upp ur mörkret i ett skogsområde utanför stan. Som låter fingerböjen knacka elegant mot rutan och vänta på att den elektriska fönsterhissen ska göra sitt. Sedan fråga om hon möjligtvis får åka med in till stan.

Han stryker sin skäggstubb och flinar. Klart att han gärna gör en tjänst åt en vacker kvinna. Kanske har hon nått i utbyte? Det behöver inte vara något märkvärdigt. Han låtsas att hon inte ser ut som en trollpacka.
Hon ler och knäpper upp sin kappa. Blottar en svart läderbody där fettvalkar bubblat över kanterna. Svarta hårstrån lyser mot vit hud genom maskorna i nätstrumpbyxorna.
Hon tittar ner på sin kropp och sedan in i hans ögon. Han betraktar hennes kropp. Överväger vart han ska börja.

Han skriker att hon är en padda. Att hon ska suga honom. Han drar i hennes hår för att föra ned ansiktet till skrevet. Peruken lossnar och han tittar på den där den hänger som en bläckfisk ur hans näve. Han tittar på henne. På honom. Skatteverkshandläggar-frisyren är intryckt i ett hårnät. Synen blir nästan spöklik, hon blev till ett monster.
Han slänger ned peruken på golvet. Pressar hennes huvud mot sitt skrev.

Basen dunkar. Hon koncentrerar sig på den och försöker följa rytmen. Tänker på musiken, och försöker utestänga  känslan av smutsighet och skam. Känner den fräna doften från hans underliv, känner en sur smak i sin mun. Tänker att han är en främling. Hjärtat bultar snabbare.

Helt plötsligt kommer slaget. Hon vacklar till mentalt, fångar upp sig själv igen. Med garden nere. Vad händer?
Han slår henne igen, en knytnäve som får näsbenet att krasa på ett läskigt sätt.
Hon färsöker dra sig undan, men hans andra hand har snabbt ett fast grepp om hennes nacke.
En väldig kraft slungar hennes ansikte ned mot växelspaken.
Hon koncentrerar sig på basen.

Hon tar på sig sin skinnjacka. Kastar upp håret så att det faller ned elegant mot axlarna. Hon tömmer vinglaset. Plutar med läpparna mot sig själv i spegeln.
Sedan lämnar hon lägenheten.