Han hade suttit där i baren i fyra timmar nu, och kände att det hade varit ett värdigt adjö. Nu hade han gjort sitt. Han stod inte ut med situationen längre. Benet som domnade mer och mer, och han kände att resten av kroppen snart skulle komma dit också. Frun hemma som aldrig nånsin blev vad hon en gång var, det var passé redan för femton år sedan. Nej, det var helt enkelt rätt tid att ta farväl nu.

Jag har pratat i telefon minst 70% av tiden sedan jag slutade jobbet. Men det har varit trevligt. Ellinor och Mattiaz var två gamla favoriter från förr som jag inte har hört av på länge.
Men inte har jag hunnit se på film inte. »Om en pojke« väntar mig. Kanske nu då. När jag har skrivit klart.

Han satte sig i sin Volvo. Suckade högtidligt för sig själv och lät blicken fastna vid plysch-tärningarna som dinglade från backspegeln i taket. Det var Karin som köpt de där jävla tärningarna, han hade alltid stört sig på att de hängde och distraherade honom under bilkörningen; en gång hade han råkat köra på brevbärarens cykel så att hela kvarterets post flöt ut i en domino-röra i snöslasket. Det hade varit pinsamt. Herre Gud, det hade ju lika gärna kunnat vara en grann-unge han mejat ned.
Han la ned tärningarna i handskfacket. Han ville inte ha dem distraherande under sin sista bilfärd.

Jag vet inte om så många orkar bry sig, men jag har i alla fall förtjusats över mina gamla blogg-inlägg från 2003 som numera finns här i bloggen. Snart har ni tillgång till mina innersta tankar från 2003 och fram till idag. Nästan innersta.
Jag hade ett helt annat sätt att skriva på då, ett sätt som jag anammar i det här inlägget, för det finns fortfarande inom mig.
På sätt och vis var det bitvis mycket mer dystert, mycket mer ärligt men ibland galet roligt och bra! Det tycker alltså jag. Det är som att höra en tjock moder prata om sina glosögda ungar med tänder åt alla håll och kanter och gluggar man kan fylla med varmkorv.
Mina gamla noveller som styckades upp i texterna. Ofta dramatiska och gärna sorgliga. Och ofta i någorlunda släktskap med Dagermans »Att döda ett barn«. Jag tycker om den novellen.

Han körde förbi Statoil-macken, som så många gånger förr på väg ut till sommarstället. Frugan hade svängt in för att köra smörjmedel till vattenpumpen som stod ute på gården, men hade kommit tillbaks till sommarstugan med en tub med glidmedel. Det var först då, när hon mött sin makes något generade gapskratt som hon hade förstått den delikata minen hos kvinnan som betjänat henne i kassan. Den förtroliga blicken.
Åh, det var verkligen en helt annan tid det där. Han och Eva-Britt när de var lyckliga. När de inte kunde tröttna på varann och när livet fortfarande hade mycket kvar att ge.
Sommarstället hade varit deras allt både den sommaren och fyra somrar till. Sen hade hans ben sagt stopp. Kroppen började trilskas. Det var inte lika kul längre.
Men nu satt han och skrattade åt alla minnen, han fick till och med en tår i ögat.
Var han verkligen redo att ta livet av sig? Var verkligen idag en perfekt dag att dö? Han stannade i en bussficka och tog upp plysch-tärningarna ur handskfacket och hängde tillbaks dem i backspegeln. Sedan gjorde han en u-sväng och körde tillbaks. Hemåt.

Jag har jobbat idag, och jag ska jobba imorrn. Idag blev det lite flams, det tycker jag om. Det finns inget som för folk samman så som lunch-rusningar på en restaurang. Så länge man inte somnar i zombie-liknande beteenden förvisso.

Brevbärare Karl Helmenius-Gröhn hade tröttnat på att pinna runt byn på cykel och kastat in handduken en dag när en man körde på hans postcykel. Karl hade bara fått nog. Jävla folk, liksom. Jävla folk att inte kunna se sig för. Och jävla folk att alltid gnälla över att posten ibland kom fel. Men så länge alla brev cyklades ut och kom rätt så brydde de sig inte. Inget jävla tack, bara en massa gnäll. Han hade skolat om sig till lastbilschaufför.

Vart tar livet vägen med oss? Vart vill vi? Och vart kommer vi? Och hur dåligt kan vi se vart vi vill för att livet skymmer för oss? Ibland kan livet sluka upp mig, elle ri alla fall har det gjort det på sistone. Det gäller nog att skala bort så mycket man kan. Bli ren. Och sen se vad man vill. Andas.

I all sin iver höll han på att missa avtagsvägen in mot stan. Han betraktade sin frus plysch-tärningar då och då och missade totalt den stora lastbil som kom från höger. Lastbilschauffören hade inte mycket till chans att hindra det han såg hända. Hur hans stora lastbil krossade en människa i sin bil. Braket som hördes. Han behövde inte se människokroppen lemlästas för att inse att mannen inte överlevde olyckan. Gud så hemskt. Vart skulle han ta vägen? Vart tar man vägen när man just har dödat en annan människa?