Simon & Garfunkel och Roger Whittaker är delar av min uppväxt, precis som filmerna Den nakna pistolen och Stekta gröna tomater. Stekta gröna… har typ precis kommit ut på DVD (äntligen) i Sverige. Det är en av de absolut finaste filmer jag vet. Jag vill inte berätta vad den handlar om; förutom livet och människor — mina favoritteman. Åldrande, vänskap, kärlek, liv, död, sorg, glädje och till och med en gnutta homosexualitet, även om det sägs berättas tydligare i boken filmen bygger på.

Titeln skriker tyvärr ut “DÅLIG FILM”, men det kunde inte vara felaktigare.

Känner ni igen det där när man var mindre och hade gjort något dåligt, och sedan förföljdes av skamkänslorna för det? När vardagen fortsatte, och när det hände bra och glada saker, men som man liksom inte kunde glädjas åt för att man gick runt med en hemsk hemlighet. Eller att man liksom inte kan borra in sig i skolarbete och annat vardagligt, för att man har tankarna på något helt annat. Och det där när man är på väg att lätta sitt hjärta för någon, men bara inte kan säga orden. Det är känslan av detta jag får från filmen Paranoid Park (2007).

Filmen har fått många bra betyg, mestadels fyror, men jag vill nog inte vara så generös. En trea känns bra. Tidshoppen och upprepningarna må vara berättartekniskt motiverade, och jag kan ta dem till mig, men de leder inte riktigt så långt som jag vill att de ska. Filmen hinner inte riktigt börja innan den tar slut; slutet blir något av ett antiklimax. Här kommer några blygsamma spoilers, Jossan.

16-årige Alex råkar vara närvarande när en säkerhetsvakt dödas av en olyckshändelse. Pojkens skateboard används som tillhygge och hittas sedan av polisen, men dna från offret. Polisen lyckas dock inte koppla skateboarden till honom, varför jag upplever det som att filmen slutar innan historien gör det, och lämnar något åt tittarens fantasi. Lite estet-tänk där, vilket säkert ligger till grund för att de fina morgontidningarna gett filmen bra kritik.

När jag läser Svenskans recension, att de upprepade scenerna symboliserar hur Alex om och om igen upprepar historien och kommer att tänka på nya detaljer känner jag mig dum. Just sådär upprepande som man är när man går igenom det där dumma man gjorde, penetrerar händelsen genom pyttesmå hål.

Musiken och ljudläggningen är underbar. Den är snurrigt paranoid ibland, laidback cozy vid andra tillfällen och ibland är den helt hysteriskt munter, i sitt skildrande av hur tankarna åker bergochdalbana i Alex huvud. Ibland är scener lite väl långa, och då väljer jag att nästan helt ignorerna bilden och bara lyssna på musiken, vilket känns väldigt konstnärligt. Jag har nog aldrig tänkt så i någon annan film.

Det är dock något som gör att jag inte riktigt kan ta till mig historien helt, och jag antar att det beror på det Lotten Sundgren (Allt om Film) skriver i sin recension:

Van Sant förmedlar snarare en sinnesstämning än att berätta en historia, både på gott och ont.

Det är inte en historia som ska berättas. Okej, fine med det, men jag vill nog ha historia ändå. Slutligen: en intressant film som passar mitt sinne. Men min trea står kvar.

PS
Måste tillägga att jag älskar de få naturscener som syns. Scenerna vid havet får mig att tänka på Danmark. De får mig att vilja gå på de där fantastiska stränderna igen.

Jag är en väldigt nostalgisk människa. Händer något sorgligt grottar jag gärna ner mig i det totalt och gråter skiten ur mig.

Jag har precis sett klart filmen P.S. I love you. Jag hade inte läst baksidestexten nämnvärt, det handlade om kärlek, en romantisk komedi antog jag. “Megaromantiskt” var ett av recensenternas omdömen. Nu på kvällen kände jag att en romantisk komedi faktiskt kunde passa sig, det är inte alltid jag känner så. Akta dig för resten av den här texten om du inte vill ha spoilers, för jag rekommenderar filmen. (!!)
Det hela börjar med ett par som vardagsbråkar sådär som par för det mesta gör. Vi ser att de kämpar med ekonomi, tankar på barn och vardagslivet i stort. Men de älskar varandra. Historien gör sedan ett hopp några månader framåt, då mannen precis gått bort i hjärntumör. Redan här är filmens mix av sorg och glädje grymt påtaglig. Det sorgliga dödsfallet blandas med de varma familjemedlemmarna som finns där som stöd. Det kommer fram att mannen har skrivit en mängd brev som framöver kommer levereras flickvännen. Pussligt och listigt börjar han försöka hjälpa henne att repa sig, och få livet att fortsätta tuffa på.

Det är så frestande att stanna i den där sorgliga svackan och tycka synd om sig själv och det visar filmen väldigt bra. Den för upp tankar om döden, men ännu mer om livet. Vänner, kärlek, karriär. Vår egen inställning till livet.

Kontentan känns som att livet är fullt av möten och avsked och att vi inte ska fastna i det dåliga för länge. Ska livet fortsätta måste vi ta oss vidare och framåt, och det är bara vi själva som kan göra det. Kvinnan i filmen har dock ynnesten att ha sin döda pojkvän och sin familj till hjälp.

Jag har inte grinat åt en film på många år (vad jag kan minnas) men åt den här filmen storgrät jag. Men jag fick inte göra det ifred, för snart var det något roligt som fick mig att skratta. Sedan grät jag igen. Efter filmen var jag utmattad.

Jag är som sagt en väldigt nostalgisk människa. Efter att jag såg filmen bubblade hela jag av tankar. Den här texten sätter en informell punkt för tänkandet. Nu ska hjärnan få vila. Livet väntar! Först ska jag sova.

PS
Jag älskar er.

Trailer

De flesta av oss har åtminstone någon film eller tv-serie som ligger oss varmt om hjärtat. För mig är det bland andra serien Ally McBeal. Jag hade sett avsnitten många gånger och tyckte att jag kände serien nästan utan och innan, men så kom det sig att jag pausade under eftertexterna, som annars flashar förbi så snabbt att man inte hinner läsa dem. Jag anade människorna bakom serien. Titlarna som alla gjorde sitt för att bidra till serien. Det allra sista som berättar i vilken hangar i Hollywood denna Boston-serie spelats in. Att det finns en casting-ansvarig, vars uppgift har tilldelat karaktärerna en kropp i en skådespelare.
Kanske är det först i eftertexterna man får ett namn på ett skådespelaransikte man tyckte kändes bekant.

Efter filmer dröjer jag gärna kvar och letar efter kända namn. Jag läser gärna igenom musik-listan och ser vilka som sjöng låtarna, vilka som skrev dem och vilket år de så gjorde. För mig ger det en ökad inblick i arbetet bakom de verk jag fallit för. Jag kan se om det var huvudrollsinnehavaren själv som sjöng sången på riktigt, om det är en gammal klassiker som man kan leta upp i andra versioner eller om det är en specialinspelad version av Robbie Williams enkom för denna film.

Har man fallit för en speciell skådespelare kan man via IMDB leta upp andra filmer och lite tvinga sig själv att se personen i andra roller.

Därför älskar jag eftertexter. Hade jag inte blivit nästan ivägknuffad av andra biobesökare som får bråttom iväg kanske jag hade stannat och läst dem där också.

Åh, det kommer en Rosa Pantern 2, även nu med Steve Martin som Jacques Clouseau. Jag skrattar i alla fall. Kanske mer än när Sellers spelade honom.

“Som producent känner jag mig jävligt gravid och kan nästan inte vänta till vår biopremiär den 27 februari 2009!”

Sören Staermose, producent till Millennium-filmerna, i Millennium-bloggen på Aftonbladet.se.

Och… jag tycker det är synd att de valde Michael Nyqvist som huvudperson… En av typ fem manliga skådespelare som valsas runt i samtliga produktioner som görs i rörliga bilder i Sverige idag. Menmen, jag ska ingets äga innan jag har sett hans rollprestation!!

Lena Endre tycker jag dock passar med min bild av Erika Berger… Marika Lagerkrantz som Cecilia Vanger… ja, det gillar jag… Beck-grannen Ingvar Hirdvall har en roll, det känns kul… Fråga mig inte vad jag bygger mina åsikter på… jag har nog aldrig riktigt fastnat för Michael Nyqvist som skådespelare bara… och det är kanske löjligt av mig… men man kan ju inte älska alla… Michael, bli inte ledsen nu när du googlar ditt namn och hittar den här texten. Jag gillade dig inte i Smala Sussie… det kan ha varit det som sabbade allt mellan oss… Jag hade nog bara tänkt mig Mikael Blomkvist mer som… Jacob Ekelund. Då hade allt varit perfekt.

LÄS MER:
Diskussion om huvudfigurs-skådespelarna

Ser ni hur det står SEX i dammet där uppe i himlen?
Google: Sex i Lejonkungen