Min pojkvän har fotbollslördag med en kompis. Hon är lite sen, och han ska springa och hämta thai-mat. Men så börjar matchen och han ber mig att springa och hämta. Fast han tvekar lite. Ber han mig så kanske Ödet straffar honom genom att låta motståndarna vinna över Elfsborg. Men han vill inte missa en enda minuts helig fotboll.

Matchen inleds med att Elfsborg gör mål och Mathias seger-skriker som en besatt. Ringer vännen som närmar sig per buss, medan han lägger upp 50-öringar i en liten stapel. De slutar gälla om en månad, varför inte pracka på thaien våra antika mynt.
Jag gör mig beredd att sticka och hämta färdigmaten, då gör motståndarna mål. 1-1. Mathias blick börjar flacka, hjärnan arbetar på högvarv. Han ser ut att väga det ena mot det andra. “Jag springer och hämtar maten”, säger han.

Periodvis är mina tvångstankar hemska. En stressig morgon kan hjärnan låsa sig totalt när jag är sen till spårvagnen och är övertygad om att kaffebryggaren skulle kunna sätta på sig själv, att jag kanske bara inbillar mig att spisen är avstängd — kanske spelar mina ögon mig ett spratt och alla vreden står på 6 istället för på 0. Och nog kan väl en dammtuss virvla bort till den svalnande plattången och ta fyr?

Ibland blir man slav under sina tvångstankar. Och man vågar liksom inte riskera något. Det är bara att underkasta sig. Men bara för den här gången.

Göteborgs kulturkalas är inne på sin andra kväll när en snygg emo-kille kliver av såårvagnen vid Brunnsparken med sin emo-flickvän och hennes kompis.
Vid hållplatsen står ett tyskt turistpar i övre medelåldern. Han har slokmustasch och grått stripigt hår ber till käkbenen, hon bär ett par mormorsglasögon och har luftigt brunt tanthår.
Hon drar granskande in kinderna, rosa läppar stramar. Hon tittar på emosarna. Pösiga byxor draperade i kedjor i söder. Psykolinser och svart hår i en bestämd frisyr i nord.
Ungdomarna går förbi paret och försvinner bort. Damen fortsätter att granska dem uppifrån och ned och säger något till sin man. Kanske att hon önskar att hon var ung igen. Här står de nu. I khakifärgade safarivästar och bekväma promenadskor.

Jag bor i ett surr. Ett surr skapat av skeva sömncykler, för stora IKEA-kassar fulla med smutstvätt, kvarställda smutsiga matskålar från frukosten i morse, igår och dagen innan det. Halvtransparenta bilder av en ommöblering när jag går genom lägenheten. Ekon om något som kunde varit. Svällande tidningshögar som skriker att jag ska ta tag i dem och läsa dem så att de kan förpassas sedan. Eller att jag i alla fall kan riva ur sidorna av DN:s sommarföljetong och spara endast dem.

Surret förstör den rena tonen, men jag vet inte när den senast var ren. Jag vet inte när jag senast simmade genom vattnet och det var klart turkost. Så länge jag kan minnas, alltså i alla fall i tre år, har jag simmat omkring i en grumlig gröt. En långsammare version av verkligheten där smutsdisk, bananskal och använda kondomer aldrig har slutat sväva förbi mig.

En lätt huvudvärk som finns där när jag somnar och fortfarande när jag vaknar. Som en klassisk Carl Larsson med ett påklottrat “kuk” i grafittistil.

Endast livet kan döda det där surret, den där avoga frekvensen, uppstickaren som gör revolt mot hur det ska vara. Livet. Börjar det nu?

En av Sveriges största mobiloperatörer har ett avtal med tv-programmet Idol. I sitt kundutskick har de intetvjuat Idol-juryn med frågan “Vad har du gjort riktigt snabbt?”

Svaren är väldigt karaktäristiska. Det är Andreas “Jag skryter och vill verka speciell” Carlsson, Anders “Clownen” Bagge och Laila “Jag har fått SÅ nog av journalister” Bagge Wahlgren:

Andreas Carlsson: “Jag körde 300 milds mellan LA och Las Vegas på under tre timmar i en Skoda. Det slutade med en dyr bot och jag kom försent till mötet med Katy Perry. That’s hat you get for trying to be on time for Vegas.” [Jag SPYR, ands anm]

Anders Bagge: “Jag kan sticka en tränings-overall på en förmiddag” [Gah, ands anm.]

Laila Bagge Wahlgren var för snabb för oss, så henne fick vi inte tag i. Men vi vet att hon är grym på Quickstep.

Jag skrev det förra blogginlägget via mobilen, på spårvagnen. Hag satt bredvid en dam som satt med händerna i knät och tittade runt som en uggla och jag, jag bara skrev och skrev och skrev.

Hon undrade nog vad jag, ynglingen, höll på och fippla med på min mobil för jag tror att hon kikade efter.

Jag blev alldeles pirrig (mobilen föreslog “porrig”) i magen. En bloggläsare precis bredvid mig på vagnen. Att kunna studera sin läsares reaktioner på plats.

Även om den jäveln inte kommenterar.

Men hon tittade bort ganska snabbt igen.

Jag har alltid velat besudla mitt hem med direktreklam, ända fram till i december när vi flyttade till en ny lägenhet och lät “ej reklam”-etiketten vara kvar.

Stillhet.

Ett renare hem (bortsett från mina dagliga DN som vissa medlemmar av hushållet gärna påpekar snart får en ganska skräpig karaktär…)

Men. Nu börjar jag känna av reklamens bästa egenskap. När den har kommit så vet man att brevbäraren har varit där. Och brevbäraren kommer aldrig två gånger; då har man fått sin del. Vissa dagar kommer bara reklam.

Men om man har satt upp en “ej reklam”-lapp då? Och inte fått ens någon reklam?
Ja då går man och väntar. Veckonyhetstidningen Fokus kommer idag. Den har för mig fått fylla reklamens uppgift. Ligger den där så vet jag att hag har fått min del.

Där sitter jag på spårvagnen och gör allt för att verka glad och käck. Jag lyssnar på klämkäck musik som övergår i lite lugnare dito, och så ringer telefonen. Vem vågar störa mig i min kvalitetstid?
— Hallå?!, fräser jag.
Och vad hände med mitt glada uppsåt?
Huvudet bultar, ögonen värker.

Bara sluta.

Glad igen! Whoa! Världen ska erövras!

Ni vet hur händelser tvinnas ihop i amerikanska tv-serier? Huvudpersonen är en advokat eller läkare, eller kanske agent, och har något personligt brydderi. Och så dyker det upp en klient som sätter problemet i perspektiv och så tänker huvudpersonen till, och gör det rätta. Visst är det typiskt tv-serie? Manusidéer liksom, det händer aldrig på riktigt? Det beror på hur fungerande hjärna man har.

Man kan säga att min hjärnas arbetspolicy en gång, innan något slags ide (utan accent) infann sig, jobbade med just jämförelser. Och idag kickade den igång igen.

Sveriges radios Vincent Dahlbeck befann sig på JMG, det vill säga journalistlinjen på Göteborgs universitet, och föreläste om att vara korrespondent i Afrika. Och medan jag riktigt kände minorna under den afrikanska jorden och kände luftdragen från skotten som ven förbi så kände jag att precis så är livet ibland, om kanske lite mer imaginärt sådant.

Livet är ett spel, säger någon. Livet är en fest, sjunger några. Livet är skit, säger någon och hoppar ut framför korvbilen. Jag funderar över vad livet är. Jag funderar över hur jag ska kunna sluta fundera på det.

Och så kräktes jag upp lite pyttipanna i näsan nyss, medan jag såg på Inför Eurovision. Försöker livet säga mig något?