Mediemedvetenheten kommer in i varenda skrymsle av samhället.
När jag häromsistens intervjuade en yrkesman och fick ärliga och mänskliga svar kände jag att någonting var på tok. Jag var tvungen att göra ett urval av vilka repliker jag kunde använda för att inte trampa på hans person. Det känns ändå härligt när man får göra det där urvalet själv, även om det är svårt. I det här fallet kunde jag kontra med en av mannens branschkollegor som var så medietränad och inkörd i det hon svarade att jag lätt kunde publicera det giftigaste hon sa. Hon blev ett tacksamt monster i artikeln.

Tidigare har Adobe, tillverkaren bakom bland annat programmet Photoshop, gÃ¥tt ut och bannlyst uttrycket “att photoshoppa”, precis som Google sedan uppmanade jordens människor att inte säga “googla”. BÃ¥da dessa uttryck hade redan hunnit bli allt för rotade för att kunna “must not!”:as bort av de amerikanska bjässarna.

Nu uppmanar SVT journalister att inte använda uttrycket “schlager”. Melodifestivalen heter det. Och visst stinker ordet “schlager” öl och Bert Karlsson. SÃ¥ kanske är det inte sÃ¥ dumt. ÄndÃ¥ känns det lite gulligt att lilla SVT faktiskt ocksÃ¥ vill vÃ¥ra sina varumärken sÃ¥ till den milda grad att de vill ändra vÃ¥rt vokabulär.

Vilken härlig kombo! En filmisk Goldfrapp-låt med videoklipp från Paris. I like it! Detta är kvällen låt här, och medan den repeatas å det grövsta fantiserar jag ihop svartvita filmscener från 60-talet. Jag leker hemlig agent och smyger längs med tapeterna, med händerna i pistolfattning. Jag kastar mig, från vardagsrummet, ut i hallen, gör en volt, rullar ihop till en liten roll och hoppar upp i sittande ställning framför spegeln där jag spänner ögonen i mig själv.

Typ så.

Annars äter jag riskakor med smör och ost (fyndade pÃ¥ Coop) och läser Reportage — att fÃ¥ fakta att dansa (Anders Sundelin). Väldigt inspirerande bok. Kan bli ett mÃ¥ste i herr Hanssons privata bibliotek.

Ikväll ska jag testa att se pÃ¥ TV. Ã…terigen. Det börjar nästan bli ett stÃ¥ende inslag i mitt liv att jag dÃ¥ och dÃ¥ tar del av televisionsstrÃ¥lningen. Ikväll ska jag smaka pÃ¥ Spooks (eftersom Carol Jordan-skÃ¥despelerskan frÃ¥n Mord i Sinnet – Hermione Norris — är med) och sedan Mad Men (för att DN skrev sÃ¥ rövslickigt om den serien i dag). Kort sagt: det blir en kväll i Kanal 9:s tablÃ¥. Men först tar vi Goldfrapp en gÃ¥ng till!

Att tycka synd om sig själv kan bli ett beroende lika starkt som det att missbruka fina ord.

Han tänker om och om igen att han har blivit riktigt duktig. Att han lärt sig att behärska sig själv. Bara för att han tänker på det varje minut så känns det som han varit avhållsam typ tre veckor snarare än tre dagar.

Bilrutorna är immiga när han drar på sig den skrynkliga skjortan och drar upp byxorna som kramat sig fast om hans vader. Hans älskarinna ligger fortfarande med stjärten i vädret när han smäller igen bildörren och går över den regnblöta parkeringen. Hade det här varit en film hade han tänt en cigarett, och hade det inte varit så att han var allergisk kanske han hade gjort det.

Han ringer Christine, kvinnan han en gång hade ett förhållande med. Hon svarar inte. Han pratar in ett meddelande. Han är så ledsen för allt lidande han utsatt henne för. Han säger att han älskar henne och han menar det. Som alltid när hans penis är indränkt i en främmande kvinnas DNA. Han säger att han saknar henne, och hur kunde han annat efter att just ha avslutat något så ytligt som ett billigt one night stand? Ingen plats för förtroliga samtal, och bara det att hon ger sig till att dissa honom innan han fått chansen att få dissa henne.

Det finns stunder då han faktiskt vill vara älskvärd, trogen och vanlig. Men han vet att han kan bättre än så. Att vara snygg utan att utnyttja det känns ungefär lika smart som att ge bort hela sin månadslön till välgörenhet.

Han kan erkänna att han har börjat tappa greppet. Det avtorkade blodet på hans skjorta tyder på det. Förhoppningsvis ska det inte spela någon roll, tänker han och känner värmen bakifrån och han vänder sig om. Lågorna reflekteras i hans ögon, kastar ett Orange Country-ljus i hans söta ansikte. Hon får faktiskt skylla sig själv.

Jag glider över gatan, småberusad efter ost- och vinkvällen. Jjag vill inte ens veta hur det ser ut om man inte har The Thrills i hörlurarna. När den ena låten plötsligt tystnar för att om en stund ta plats av en ny, hör jag hur mina fotsteg knarrar i snön. Och jag tänker att jag inte vill ha mer av omvärlden än ett par knarrande fotsteg i snö. Jag vill inte se hur jag ser ut utifrån. Jag har det bra här inne, låt mig vara en liten stund bara!

Funderade pÃ¥ vad som skulle hända om jag skrev “Fan vad niiice att vara full” pÃ¥ Facebook nÃ¥n gÃ¥ng, om jag var en känd politiker. ApropÃ¥ Bo Madestads betraktelser i DN.

Att se: Sissela och dödssynderna. Sissela är bra, programserien är en utveckling av hennes skitbra:iga Spaning frÃ¥n P1 om att synderna har blivit trendiga… hittade ingen länk till den nu!
Hon serverade ett citat att minnas: “Hon vill veta sÃ¥ mycket, sÃ¥ hon fÃ¥r inte reda pÃ¥ nÃ¥gonting!”

Dagens ord:
skrodera: skryta, storskryta, skrävla, skräppa, bravera, orera

Härlig skådespelerska:
Anna-Lena Hemström — minns henne mest som hora i en Wallander-film. Jag minns inte alls vart jag mer har sett henne, men jag tycker om henne! PÃ¥minner om Anne-Lie Rydé?!

Jag är fast i en negativ spiral, därför har jag lÃ¥tit mig fÃ¥ en bokad plats i pendlings-helvetet. Pendlings-helvetet är det mentala tillstÃ¥nd där man blir rädd för att sitta bredvid nÃ¥gon annan pÃ¥ bussen eller i väntsalen, man suckar och pustar och stönar om bussen är sen, för dÃ¥ raseras hela ens planering (man tar ju alltid sista möjliga bussen pÃ¥ morgonen, speciellt som det bara gÃ¥r en i timman frÃ¥n Uddevalla till Göteborg…), och sÃ¥ stör man sig nÃ¥tt hemskt pÃ¥ alla fula människor som ocksÃ¥ Ã¥ker buss.

Hela bussresan gÃ¥r liksom ut pÃ¥ att skapa sin egna lilla bubbla och bo i den. Jag sitter till exempel med min MacBook och hörlurar och knarkar Lady Gaga. SÃ¥ kommer det en gubbe i grön jävla rock och sätter sig bredvid mig pÃ¥ bänken pÃ¥ Nils Ericson… Jaja, det var ju inte sÃ¥ farligt.

Men sÃ¥ fort jag ska ut och resa tar jag med mig nÃ¥gra kilo böcker som jag kanske kan behöva läsa. SÃ¥ här sitter jag nu med Korvkioskens historia, en Modesty Blaise-pocketbok, en ordlista med akademiska ord, senaste numret av Dorian (där Stilrobin gör ett naken-utvik utan att ens visa en armbÃ¥ge, dagens lilla glada pÃ¥ den!), nya numret av Filter, mat-avslöjar-boken Äkta vara!, senaste numret av Cinema. I övrigt har jag i min väska och medföljande pÃ¥se: en necessär med allt möjligt, en löst liggande deodorant, ett paket tuggummi, tre lösa rakhyvlar, fyra Vicks BlÃ¥ halstabletter, en toarulle, tvÃ¥ rör Treo, tvÃ¥ Alvedon-tabletter, fyra kondomer, en dator, mobilladdare, tvÃ¥ raggsockar, en t-shirt, strumpor i udda par…

IgÃ¥r var jag trött pÃ¥ att ha varit utan hörlurar i en vecka (mina TVÃ… PAR hörlurar ligger BÃ…DA i Munkedal…) sÃ¥ jag gick och köpte mig ett TREDJE par, äntligen är det jag och Lady Gaga igen.

Har precis lämnat BorÃ¥s och nÃ¥gra heta timmar med min älskare. Vi hyrde tre filmer (sÃ¥g inte en enda), köpte pizza, choklad och ett kilo lösgodis (orkade inget godis efter all pizza…) och somnade gott. Ã…terstÃ¥r att se filmerna nästa gÃ¥ng vi ses.

PÃ¥ gaycommunityn Qruiser bedrivs det hetsjakt Ã¥t tvÃ¥ hÃ¥ll: ena lägret gör ständigt reklam för sina bloggar, det andra lägret skriker “blogghoror!” tillbaks. “Vi skiter i era bloggar!”

Jag har nog vart nånstans däremellan. Jag bloggar själv, men brukar inte hora ut adressen till höger och vänster. Jag vill nog inte att alla ska läsa om mig.

Jag stör mig inte på att folk gör reklam för sina bloggar, jag låter bara bli att klicka på länken. Men nån gång, när jag väl gör det, blir jag förbannad. Många kan inte skriva och de saknar integritet. De lever ointressanta liv, älskar att skryta om det de kan skryta om. Inte en djup tanke så långt ögat kan nå. Och sånt vill väl inte alla läsa om heller. men det vill jag. Som ni säkert vet om ni läser den här bloggen lite ibland sådär.

Jag skriver också mycket skit, och ibland kan det tyckas att jag saknar integritet. Men jag kan försökra er att min integritet finns här, ibland måste jag bara lätta på den för att förmedla en tanke. Jag kan behöva hänga ut mig själv ibland. Andra vill jag däremot aldrig hänga ut.

Det här blev fan ett riktigt crapy inlägg!! Vad ville jag med det här då?

Jag går förbi cafét några gånger varje dag, och tittar alltid efter honom bakom disken. Han har inte varit där på länge nu.

En kväll efter jobbet gick jag förbi där. De hade stängt och stod och räknade kassorna och fyllde upp disken. Jag hade ingen brådska nånstans och pratade i telefon. Det var två söta blonda varelser där då. Han var en av dem och jag satte mig på bänkarna utanför, vid Pressbyrån. Pratade i telefon och lät blicken vila på dem. Han tittade upp och sa något till den andre de tittade båda på mig. Den andre tittade ner och fortsatte, men Han höll kvar blicken. Vi tittade på varandra i säkert 10 sekunder.

Hade kunnat sluta i värsta gaysex-scenariot. Men jag åkte hem, och han också. Sägs att han hittade en pojk ute häromhelgen. Att de typ är ihop nu eller nått. Att de båda stötte på en vän till mig och att han nu går runt och är bitter över att hans två span vid kvällens ände hamnade i varandras famnar. En del av mig är också bitter. Men det är den alltid.

I kanten på ett av Regina-tågets fönster har någon ristat in mobilnumret till Peter Olson med högstadietjej-handstil. Solens höststrålar speglas i inristningen och utanför dundrar bangården förbi. Ett virrvarr av spår som alla leder nånstans.

Man behöver inte vara rädd när man inte har nÃ¥got att förlora. Otaliga upprepningar har ristat in orden i mitt tÃ¥gfönster. I min hjärna. När jag gÃ¥r trottoaren fram efter en utekväll och nÃ¥n putslustig jävel säger nÃ¥tt “roligt” sÃ¥ fräser jag tillbaks. Jag är inte rädd. Döda mig dÃ¥, om du kan. Det här är Sverige och här pratar man inte med främlingar pÃ¥ gatan. Här är vi inneslutna och undvikande, blicken ska riktas ned i gatan.