Hej då.

Dags för flytt.
När jag flyttade in hade jag tänkt ringa på och hälsa på mina grannar.
Min chef tittade på mig när jag berättade det.
”Sånt gör bara sajkon (psykon?)”, sa hon (vis av egna sajko(psyko?)grannar).
När jag nu skulle flytta hade jag aldrig sagt mer än ”hej” till någon i huset – trots att många säkert skulle klassificera mig som sajko (psyko..?).

Jag flyttade hit till Karlberg, med taxi en mörk kväll i vintras.
Ett gathörn blev närmaste parkeringen och taxichauffören hjälpte mig att bära ut alla mina grejer på trottoaren innan han brummade bortåt och försvann runt ett gathörn.
Det föll små små snöflingor över mig och blåkassarna. Jag bar in allt, flyttlådorna som jag återanvänt för fjärde gången höll sig precis från att brista.
Dagen efter vaknade jag med ett ryck och såg mig själv i porrspeglarna på väggen.
En främmande lägenhet, hur hamnade jag här?
Svagt solljus trevade sig in genom fönster dimmiga av smuts och nikotin. En plastig högtalare satt fastskruvad i väggen ovanför sängen och hade nog inte fungerat på länge. Vissa hål i dörrarna och väggarna var spacklade, andra inte.

Mina eviga Ikearundor gav fluffiga mattor till de flisiga golven, och panikmöbler som var lättast att frakta hem att äta frukost vid.
Jag torkade geggan från fönsterrutorna, skruvade ner den trasiga högtalaren och gömde den läskiga köttyxan i ett köksskåp.
Inhandlade blommor som vissnade (och dog). Om alla blommor dog? Nej, det fanns en liten tapper krukväxt som stod emot. Visserligen hängde blommorna alltid i slokande vissna sjok, men bladen var alltid gröna. Som om den fick precis nog med syre för att överleva men inte riktigt leva, just där och då.

Fem månader blev det.
De senaste veckorna hade jag gått på visningar, pressat in dem före jobbpassen, och till slut hittat en prisvärd andrahandspärla på söder. Ett långtidskontrakt hade jag sökt.
Och erövrat.
Två år utan lägenhetssökande. Kan man ha det så flådigt?

Jag torkade ur frysfacket, dammsög golven och gnuggade nikotin från väggarna nästan terapeutiskt. Gnuggade mig fri.
Jag skulle precis mosa ner min överlevarväxt i en soppåse men hejdade mig i sista sekund. Blommorna var skrumpna men bladen gröna. Vi gjorde detta tillsammans, som Tom Hanks och hans boll i ”Cast away”. Nu skulle vi flytta, tillsammans.
Jag fick flytthjälp och sa hejdå till lägenheten.
Jag stod inne i lägenheten med dörren öppen när en grannfarbror jag aldrig sett förut stack in huvudet.
”Ska Larsson (min hyresvärd med fingerat namn) flytta?”
”Det var allt ett tag sedan han flyttade”, sa jag. Det hade bott både en och två inneboende sen han lämnade skutan, så att säga. Nu skulle jag flytta.
Fem månader efter kvällen då jag flyttat hit i taxi stängde jag den plywoodartade ytterdörren, låste och stoppade nyckeln i brevinkastet.
Hej då.

Ett oväntat väntat besök

SOUNDTRACK: The Handsome Family: Far from any road

Ljudet från väckarklockan borrade sig in i min mosiga hjärna.
Porrspegellägenheten.
Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr. Rrrrrrrrrrrrr.
Nej, det var inte alls någon väckarklocka, jag har ju inte ens någon. Det var dörrklockan.
Klockan var tolv. Jag var i ett risigt skick, naken och som vanligt under mina jobbskift hade (minst) en tornado dragit genom lyan.
Jag jag visste precis vem som stod på andra sidan dörren.

Dagen före hade nämligen hyresvärdens svåger messat. Det är han som sköter visningarna förstår ni. Min hyresvärd ska ju sälja sitt kyffe på 25 kvadratmeter, ta pengarna och ”dra till Söderhavet med sin kvinna”. Svågern ville visa lägenheten för nån intressent. Men jag hade jobbat till midnatt och inte hunnit komma överens om någon tid för visning. Då kom tydligen svågern nu. Utan att ringa minsann.
Jag fick på mig någon tröja, några shorts, öppnade dörren. Svågern smilade tillkämpat upp sig ute i trapphuset.
”Det kommer ett par och tittar på lägenheten om tio minuter. Jag har ringt dig under förmiddagen.”
Jävlar, två missade samtal gömde sig visst i mobilen. Ljudlöst.
Han tittade in i lägenheten, gav mig en menande blick och sa: ”Jag uppehåller dem så länge jag kan”.

Jag sköt in berget av ren men ovikt tvätt i ett hörn, la veckans DN och post i en hög bredvid.
Öppnade fönstren för vädring, thank lord.
Tog med mig kaffekopparna ut i köksskrubben och högg tag i berget av smutsiga tallrikar och kastruller sedan senaste matlådekoket. Svabbade rent. Och sedan var jag liksom klar. Svassade runt och väntade på det där paret. Och svågern. Magen skrek efter frukost. Jobb om en timma. I behov av dusch. Måtte detta gå undan.
Det gjorde det så klart inte.

Paret kom in, strök runt bland mina kökkenmöddingar av kläder och magasin. Log stramt åt porrspeglar, min nyvakna uppsyn och skicket på lägenheten. Öppnade skåp, synade och hummade. Gav mig ursäktande blickar innan de öppnade lådor och skåpluckor. Jag ryckte på axlarna.
”Herre gud, jag är utan fast bostad i Stockholm, det är inte som att jag har någon stolthet kvar att förlora. Titta ni. Ni är vuxna och lär inte kunna se något ni inte sett innan.”
Tänkte jag alltså.
Sen gick de till slut. Svågern plirade med ögonen, stängde dörren och försvann.

Dubbla budskap till tidningsbudet

20140212-104741.jpg

Panik i trapphuset.
Det har visat sig att tidningsbudet får hjärnblödning utanför min dörr.

Jag var 19 när jag flyttade hemifrån, till Norrköping. Då skaffade jag också en morgontidning, DN har hängt med ända sedan dess. Jag kan ha adressändrat tjugo gånger under dessa år. Ofta tar det flera veckor efter en flytt innan hjärnan orkar fatta beslutet att ringa och adressändra.
Men egentligen är det inte så avancerat.
Det handlar mest om handlingsförlamning.

När jag i höstas bodde runt hörnet fick jag DN i dörrens brevinkast. Samtidigt hamnade SvD:s och DN:s Stockholmsdelar som gratistidningar nere i postfacket vid porten. Till det kom Vi i Vasastan och nån annan gratistidning. Fullständig spam. Framförallt när jag redan fick min DN. Nåväl.

Det har tagit några månader, men nu har jag äntligen orkat ändra alla prenumerationer och skaffat hemförsäkring.
Men mannen jag hyr av har satt upp en lapp på dörren som ger tidningsbuden huvudbry, gråa hår och hjärtklappning.
Han har förbjudit dem att stoppa in SvD och DN i brevinkastat. Så kommer jag och skaffar en DN-prenumeration. Fick ett mail från tidningsdistributionen i dag:

Enligt budet sitter det lapp på din dörr att du ej vill ha Dagens Nyheter. Stämmer detta? Om du vill göra ett uppehåll i prenumerationen så hjälper vi dig gärna med detta, bara återkom med information om vilka datum det gäller. Är det så att du vill avsluta din prenumeration ber vi dig kontakta oss via telefon. Vänligen återkom till oss med svar så snart du kan.

Jaaaaaa.
Jag ska kladda över det där om att DN är förbjuden.
Ingen rast och ingen ro.

Det dåliga samvetet på tunnelbanan

20140211-124726.jpg

Jag har bott i Stockholm i över två år.
Mytiska platser som t-centralen, Slussen och Stureplan har materialiserats och blivit vardag.
Det eviga rovdjurslivet har också blivit vardag, för länge sedan.
Man drömmer om ett fast jobb, en fast bostad, ordentlig tid för kvalitetstid. Och man har formats av det otrygga livet.
Men det finns de som har det värre.

Stockholm kryllar av hemlösa.
Det är ett av krönikörernas favoritämnen.
Hur dålig man känner sig när man möter tiggarnas blickar.
Hur dålig man känner sig när man inte möter deras blickar.
Det är en omöjlig ekvation med dåligt samvete som enda resultat.

Människor i stort behov av hjälp sitter överallt. Längs gator, ofta vid gångarna ner till tunnelbanan. Eller på tunnelbanan.
De är ofta sympatiska, de har fått någon okej vinterjacka. De presenterar sig för alla i vagnen, frågar om någon har lite pengar över. Minsta lilla är av stor nytta.
Och så har man aldrig kontanter på sig.
Man tittar kanske bort, eller så tvingar man sig att möta blicken. Skakar nedstämt på huvudet.
Klasskillnaden bränner i hela kroppen. Man skäms som en hund över att man har något, eller relativt mycket även om ens eget liv är en annan form av jakt på trygghet och lycka.
Man hinner kanske inte tänka hur mycket skam man måste trycka åt sidan för att stå ut med en tillvaro där man sitter på knä och tigger på Sveavägen. Eller tar till orda för att tigga i en tunnelbanevagn där annars den svenska tystheten härskar.

Naturligtvis vill vi få bort tiggeriet från gatorna och tunnelbanevagnarna.
För det smärtar oss för mycket att få klassamhället upptryckt i ansiktet. Dag efter dag efter dag.
Att allt för tydligt se att andra har större problem än vad vi har, precis utanför vår egen husknut.

Kriget mot min Ipad

Skärmavbild 2014-02-11 kl. 14.25.20

Det är ju så bra med e-böcker.
Tänkte jag förr.
Men jag måste nog ta tillbaka det där.

Min Ipad kom in i mitt liv lika mycket som en frälsning som Iphonen några år tidigare.
Amerikanska magasin mycket snabbare och billigare än på Presstopp. Mycket billigare böcker. Och mycket lättare boklådor varje gång jag ska flytta.
Det var inställningen under smekmånadsfasen.

Och oj vad jag köper e-böcker.
Först när jag i dag stegade in på Akademibokhandeln insåg jag vilket luftslott hela e-kulturen är.
Jag hittade bok efter bok som jag ville läsa.
För att direkt inse att jag redan har den hemma i paddan, men i elektronisk form.
Jag har börjat läsa den och sedan tröttnat. För att jag inte haft en fysisk bok att hålla i, doften av papper och trycksvärta. Och tillfredsställelsen i att hela tiden se mängden kvarvarande sidor minska. Och minska.
På Ipaden är det nån jävla rullist med en blå plupp. Och det där eviga stirrandet på en skärm. Skärmar, skärmar, skärmar. På jobbet, i sängen, på gymmet, på stan.

Den självklara lösningen är så klart att ta screenshots på varenda e-sida, maila till jobbet och skriva ut i hemlighet. Fylla bokhyllan med fula kompendier av kopieringspapper i stället. Och inte alls få samma läsupplevelse.
Nej, det kan helt enkelt vara värt att köpa dyra fysiska böcker.
Eller försöka skaffa sig någon slags framförhållning och beställa fysiska böcker på nätet.
De tunga flyttlådorna är ett nödvändigt ont.

SETT: Rädslan för det okända i ”Jills veranda”

Jills veranda

För en vecka sedan gästade Kakan Hermansson Jill Johnsons SVT-program ”Jills veranda”.
Medan seriens andra gäster är artister är Kakan mest känd som inhoppare i olika tv-program – och för sin frispåkighet som feministflata. Det är i den rollen hon får audiens i countrydrottningens hyrda hus i Nashville.
Det blir ett program som mer än någonsin påvisar människans rädsla för det okända.

Kakan börjar med att dåna för Johnsson. Mötet är det största som hänt i hennes liv. Jill vet inte vem Kakan är, förutom feminist och flata. Om Kakan säger för jobbiga saker kommer Johnson dra sig åt sidan.
Kakan börjar med att kalla frukosttomaterna för lesbiska. Hon skrider runt i köket i lösa kläder som får hatarna på Flashback att tugga fradga. Eller som Jill säger det:
– Känns som att hon verkligen krigar för sin sak. Hon är förgstark, har håret mitt på huvudet som kanske är borstat, hon har på sig en morgonrock som hon åker iväg med som jag tänkte att den tar hon väl av sig men det gjorde hon inte.
Och visst krigar Kakan för rätten att få vara sig själv. Hon får möta Tea party-kvinnan Miss Kay som försöker pådyvla henne att hennes sexuella läggning är ett val och att hon kan botas med bön. Klippningen skvallrar om att debatten gick längre än vad vi får se.
Som plåster på såren får hon sedan följa med på vinkväll hos Jills kompisar.
I en passage frågar countrydrottningen var en av vännerna tycke rom Kakan.
– Hon känns väldigt amerikansk. Hon har alla klagomål som någon med hennes attityd i Amerika har. Hon är inte ett dugg annorlunda.
Jill nickar opartiskt. ”Hennes attityd”.

Kakan Hermansson är inbjuden för att bli en kulturkrock med Nashville. Men det blir också en kulturkrock med den Svenssonaktiga Jill Johnson. Tittaren har säkert inte svårt att identifiera sig med Jill som häpnar när hon får en frispråkig feminist i sitt fina Nashvillekök.
Precis som Jill tycker nog de flesta att homosexuella har rätt att finnas. Men de behöver ju inte trycka upp sin sexualitet och ”attityd” i ansiktet på andra. Då kan man ju förstå att folk reagerar. Eller?

Jill bekänner en bit in i programmet att det är först nu som hon förstår Kakans svårigheter.
När varje dag blir ett krig för att få vara den man är, när man kanske inte ens vågar komma ut för sin familj.
Men det känns inte som att Jill alls förstår.
Hon berättar att hon har flera homosexuella vänner. Men de bara jobbar och skrattar ihop. Några problem har hon aldrig hört talas om. Då finns det ändå de som påstår att Pridefestivalen spelat ut sin roll i Sverige. Att den mest handlar om excentriska bögar, flator och transor som spökar ut sig och provocerar.

Vid ett tillfälle bryter Kakan ihop på verandan.
– Fy fan för att vara lesbisk här och träffa människor som säger att det är ett val jag har gjort. Att jag kan bli frisk om jag bara väljer det. Fatta hur många som inte kan leva sitt liv. Det är så sjukt. Det är så himla mycket allvar för mig och så himla många andra.

Jill ser berörd ut. Hon säger att Kakan är modig. Men den enda som faktiskt ger Kakan bevis på att hon är ”normal” är countrysångerskan Chely Wright som kom ut som vuxen framgångsrik sångerska. Vägen dit kantades av självmordstankar och fans som vände henne ryggen när hennes läggning blev känd. Men också fans som stöttade henne, och som accepterade homosexualitet mer när deras idol kommit ut. Först där börjar Kakan få revansch och acceptans i Jills program. Den slutgiltiga segern kommer när Kakan sjunger Dixie Chicks uppkäftiga ”Not Ready To Make Nice”.

I’m still mad as hell and
I don’t have time to go round and round and round
It’s too late to make it right
I probably wouldn’t if I could
‘Cause I’m mad as hell
Can’t bring myself to do what it is you think I should

Vi skriver 2014. ”Jills veranda” visar med all önskvärd tydlighet att Priderörelsen inte spelat ut sin roll.
Inte i Nashville. Och inte i Sverige.