Alla behöver släppa på garden ibland tror jag. Vara barn på nytt. Därför är det inte konstigt om vi sitter och sover så vi dregglar på bussen. Jag är själv trött som en klubbad sork när jag sätter mig på bussen hem från jobbet en kväll, mitt huvud faller tungt mot rutan. Bussen susar fram på vägen och jag behöver inte bry mig; när den kommer till rätt hållplats måste jag visserligen stappla ut från bussen som ett kadaver i marjonettrådar men ännu är det en halvtimma tills dess.

“de kvällströtta medpassagerarna är
som klubbade syskon, vi är som en
familj om man kisar nått väldigt.”

Det känns som när vi åkte hem från släktkalasen i Trollhättan när jag var liten. Blötsnöflingorna bråkar i bilarnas strålkastarsken där ute, de mörka skogarna är som svarta hål vid vägens kanter. Jag vet att om bussen skulle få stopp och jag skulle gå in i skogen så skulle jag sugas upp av det svarta hålet och aldrig komma tillbaka. Men på bussen är jag trygg, det är någon annan som kör. Till och med säkerhetsbältet har jag på mig, för det säger lagen att jag ska ekar exets röst i mitt huvud.

Jag somnar till musiken i mina hörlurar är som från kasettbandet i mammas och pappas bilstereo, de kvällströtta medpassagerarna är som klubbade syskon, vi är som en familj om man kisar nått väldigt. Bussens skumpande är som ett tryggt vaggande. När jag vaknar har jag åkt en hållplats för långt, jag paniktrycker på stoppknappen och får gå i snöovädret. När jag kommer hem är det ingen som lagar min mat.

SOUNDTRACK: Susan Boyle – Auld Lang Syne

Hej Javier, Lolita och VIAGRA andra flitiga kommentatorer! Tycker ni också att det är jobbigt att gå in i en affär när ni redan har köpt något? Man kanske droppar förbi mataffären efter klädaffären, eller väntar på bussen med en matpåse i handen och bränner de tjugo minuter man väntar genom att gå in på Coop Forum som är typ det enda som är öppet såhär dags en lördag som denna.

“väktarens bulldogkinder flaxar som
ett lakan i vinden på ett klädstreck”

I alla fall jag har de där anslagen om “Har du enpåse eller väska? Var god visa upp den för kassörskan” inbränt i näthinnan. För jag får alltid lite ångest när jag ska köpa mat. För man har ju alltid en påse eller väska med sig. Och inte vill man väl fläka ut den för en okänd kassörska? Och inte har man en femma till förvaringsboxarna. Man är bara en primitiv grottmänniska på jakt efter mat och vill ha sin påse med sig på färden.

Så trots att min väska var full och trots att jag hade mycket fragila potatischips i min påse så knölade jag ner den i väskan. För en väska känns mer oskyldig än en påse. Och så går jag där och hittar ingenting jag vill köpa. Och tänker att jag MÅSTE köpa något för att verka mindre skyldig. Skyldig?! Jag har ju inte ens snott nått. Så tänker jag att det är under min värdighet att köpa något bara för att verka mindre misstänkt. Så går man ut mellan larmsensorerna. Möter kassörskans blick och låtsas att man inte har något att dölja. Fast man inte har det! Så lutar kassörslan något på huvudet. Möter väktarens blick och gör en knick med fingret. Jag hör väktarens handbojor klinga till som en drömfångare på en sommarterass när han tar ett stort kliv mot mig.

Jag tar väskan i ett fast grepp i famnen och springer. Jag springer för allt jag är värd medan Susan Boyles julskiva spelas i högtalarsystemet. Det är som att jag springer i slow-motion när de andra kunderna faller som käglor och yr som vantar omkring mig. Saliven formas i små svävande droppar kring mig och väktarens bulldogkinder flaxar som ett lakan i vinden på ett klädstreck. Så tar han sats och kastar sig över mig. Vi faller båda mot det smutsiga golvet, med huvudet i samma höjd som de massproducerade kängorna på dem som lyckats behålla balansen i min framfart. Väktaren böjer min arm i en vinkel som fram tills dess aldrig funnits. Han bryter väskan ur mitt grepp och genomsöker den effektivt. Finner mina chips och kvittot som jag lagt i påsen som bevis på att jag lagt mina studiemedelsören på en påse chips ifall nån skulle ifrågasätta. Så hummar han missnöjt och hjälper mig upp, trycker väskan i min famn hårt och tittar skeptiskt på mig. Så linkar jag till bussen. Sedär, tjugo minuter bränner man ju lätt.

Anette var sliten. En kvinna märkt av flera decenniers friskt knarkande och drickande. Trots att hon nu varit drogfri i över tjugo år var hon inte lycklig. En dag bestämde hon sig för att packa hundarna i bilen och köra ut för första bästa stup.

I höstas tillbringade jag två veckor åt att skriva ett reportage om ett köpcentrum. Men mellan affärerna låg något annorlunda: en frikyrkoförsamling. Där tillbringade jag flera timmar, något som aldrig kom med i mitt reportage sedan. Trots att det var bland det bättre i mitt reportage fick det inte plats bland mina 15 000 tecken.

Jag kom in i gudstjänstlokalen och hälsade på tre kvinnor i medelåldern. En av dem satt ensam på en rad bakom de andra två och det var Anette. Hon berättade hur hon hade smugit runt på församlingens loppmarknad i flera år. Vissa söndagar hade hon stått utanför den hangar där man höll gudstjänst och lyssnat på lovsångerna. En torsdag hade hon kommit in på loppisen och smugit runt när en av kvinnorna i församlingen kom fram till henne. “Hur ser du ut? Hur är det med dig?” frågade den gråhåriga kvinnan. Anette tittade till svar. När jag möter henne bland de uppställda stolarna i församlingssalen har hon blivit frälst, när pastorn lade sin hand på henne och bad så mötte hon Jesus.

Så fort en ny medlem klev in i byggnaden vändes alla blickar mot honom eller henne. Leenden, man kom fram och hälsade, var man upptagen i ett samtal kom man fram och hälsade så snart man kunde.
- Här har jag fått vänner, sa Anette och tittade runt på de andra.

Sedan brakade gudstjänsten igång. Ger varje församlingsmedlem “sitt tionde”, alltså 10 procent av sin inkomst till församlingen, vilken församling man än tillhör, så ska Gud belöna en med en ström av rikedomar. Och en ström, vad är en ström? Jo det är så som vattnet forsar fram i Älven, och det forsade mycket efter flera dagars regn över det lilla samhället. Sedan gick en kvinna runt med en gyllene kollektskål. Anette räckte mig en skrynklig sedel och bad mig lägga i den. Eftersom hon satt längst in på raden så gjorde jag som hon bad mig. När jag lagt i Anettes sedel så böjde hon sig fram mot kvinnan med krukan och lade i ytterligare en sedel.

Någon läste min presentation på en community och frågade om jag var Andlig, eftersom jag inte tror på Gud utan på Människan och Godheten. Det låter kanske flummigt men när Gud är som mest konkret så är det när han är en omskrivning för människans godhet. Jag tror inte att Gud finns. Jag tror att religionen är ett sätt att hantera existentiella frågor och för mig passar det inte att tro på Gud. För mig var Anette en ensam kvinna, som så många andra ensamma människor i Sverige. En kvinna som inte blivit sett och som inte hade någon som brydde sig om henne. I församlingen blev hon plötsligt sedd. Pastorn lade till och med sin hand på hennes kropp och bad för henne till sin “Gud”. Inte undra på att hon kände en stark värme strömma genom kroppen, en annan människa såg henne och brydde sig för en stund bara om Henne.

Det var en rörande scen. Vi människor behöver varandra. Vare sig vi skapar ett gratis uppslagsverk på Internet, som Wikipedia, eller om vi bara kämpar med att ta oss igenom vardagen.

Jag var lite sen till puben häromdagen och ringde Jossan för att fråga om de redan var på plats. Inget svar. Då ringde jag Annette. Jag var lite yster efter den blåsiga cykelturen och bredde på med fejkad stockholmsdialekt när hon svarade: “Hallå där bruden, var håller du hus då?”

Tyst på andra sidan. “Hallå, du har nog ringt fel.”

“Jaså jaha, men då får du ha en bra kväll då, fröken, hej på rej!”

Nu har jag sparat Annettes nya nummer.

Jag vänder mig om gång på gång.

Allt snurrar när jag cyklar Avenyn upp. Eller någon parallellgata, det spelar ingen roll så länge det inte är Avenyn för jag har inget cykellyse som fungerar och allting snurrar. Någon fick ett ligg, någon följdes till taxin och jag cyklar hem. “Taxi taxi” ropar utländska röster från periferin. Jag vet inte vilka de är, eller varför de tror att jag skulle vilja åka i deras svarttaxis men här cyklar jag. 500 x 2 är bötern om polisen kommer förbi, men det gör de inte. Jag cyklar fort och blir svettig i svanken. När jag kommer hem somnar jag ensam och vaknar likadant dagen efter. Avenyn ligger kvar, och cykellysena hänger fortfarande inpackade i plast på Clas Ohlson. Ännu en dag kommer och försvinner och snart kommer nästa.

Tick, tack, tick.

Jag vaknade av ett fruktansvärt snark. Det var högt och trots att jag försökte med tankekraft mellan hans andetag så återkom snark efter snark efter snark.

Mobilen.

Expressens app meddelade att man fått en exklusiv intervju med Anna Lindhs mördare, Mihajlo Mihajlovic. Jag läste på mobilsajten med en värdelös uppkoppling. Tecken efter tecken lästes in, snarkningarna tystnade inte. De samlades inte på hög och sparades, de bara lät och försvann och sen kom det ännu fler.

På Pressbyrån valde jag mellan Aftonbladet och Expressen som så många gånger förr. Aftonbladet brukar vinna och idag gjorde de det igen.

På Swebusbussen mot Göteborg fanns en massa Aftonbladet. Typiskt. En tant snett över gången läste Expressen om Mihajlovic. Svenska folket bearbetar fortfarande. Själv är jag någonstans mellan arg, förbannad, uppgiven och motiverad. Det spelar ingen roll att Anna Lindhs mördare talar ut i pressen och säger att han vet att han är ett monster. Han är värre än så, jag finner inte ord för någon som skadar en annan människa. En människokropp är ett underverk av många små delar som samarbetar och den som tycker sig ha mage att förstöra en människokropp är… Nej, jag finner ju inga ord.

Aftonbladet har satsat på extra läsning om söndagarna, bland annat med Veckans Dokument. En intressant satsning. Som låter smart. Den här veckan frågar man 15 kända svenska kvinnor om hur de blev lyckligare efter skilsmässan. Viveca Lärn och tidningens krönikör Oistin Cantwell är de enda som medger att en skilsmässa är någon form av misslyckande, för är inte ett förhållande också något vackert och sinnrikt? Cantwell kapitulerar mot slutet. Skilsmässor är människans natur, livet går vidare. Jag sitter på en perrong och vill nästan skrika. Eller gråta. Jag vet inte, men skratta vill jag inte.

“Nästa: Götene” säger busschauffören. Götene, var är det?, tänker jag och plockar upp mobiltelefonen för att titta efter men 3G-uppkopplingen når inte till Götene. Det är jag och vargarna i Götene. Bildligt talat.

När jag kommer hem byter jag till Göteborgsbussen och när jag går av den stormar ett monsunregn. När jag kommer hem fyra minuter senare är det som att jag duschat med kläderna på, håret ligger slickat i ansiktet och alla jag möter plirar med ögonen.

Jag och naturen.